Autismdrag hos barn

Google är din bästa vän

Är du orolig för ditt barn?

Säkerligen kan även otrygga/stressade barn uppvisa liknande symptom. Dock beror det säkert på varför barnet är otryggt/stressat. 

Autism kan uttrycka sig på väldigt många sätt. Nån form av "grundprincip" är väl att problemen funnits länge, samt att dom förekommer i flera olika miljöer. Det senare är dock inte alltid fallet, då vissa barn kan "skärpa sig" ganska mycket i vissa miljöer för att sen "rasa ihop" hemma.

Men oftast utreder man inte heller barn som just gått igenom större omställningar eller trauman, just för att undvika "sammanblandning".

Ska jag se till vår egen dotter, som snart fyller fyra och förhoppningsvis får någon form av autismdiagnos inom några månader, så har märkbara svårigheter och avvikelser från det normala funnits sedan i alla fall ett års ålder, och allteftersom hon blir äldre så märker man fler och fler områden där hon inte utvecklas alls, utvecklas långsammare än andra barn, eller utvecklas på ett helt annat sätt än andra barn. Problemen finns hemma, men också på förskolan där hon har resurs för att klara vardagen/verksamheten. 

Under utredningen så görs också ganska många och grundliga utredningar och man gör intervjuer med föräldrarna utan barnet, observationer av föräldrarna var för sig med barnet, observationer av båda föräldrarna med barnet, observation på förskolan m.m. Att "få en diagnos" är en betydligt längre, grundligare och omständigare process än många vet om, det kan ta flera år och involverar bvc, bup, logoped, hörcentral, specialpedagog, socionom, föräldrar, förskola/skola m.fl. Man går liksom inte bara till vårdcentralen och får ett papper direkt...

Vi har pratade en del med vår BVC-psykolog angående detta när vår son aldrig var avvaktande mot främmande. Hon menade då att exempelvis en depression os föräldrarna kan göra att barnet liksom ger upp. En oro hos föräldrarna leder oftare till att barnet blir mer klängigt. Jag hade själv en oro för vårt barn som jag upplevde som annorlunda och psykologen menade att om oron skulle ha påverkat anknytningen skulle han sannolikt ha betett sig på ett annat sätt. Men att det kan vara svårt att veta. Vår son utreds nu för autism och kommer troligtvis att få diagnosen.

Fast just med anknytning hos barn med autism så kanske det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. D.v.s. om föräldrarna upplever depression och oro och låter det gå ut över sina barn (det ena medför inte automatiskt det andra) så kan det ju påverka anknytningen hos ett normalt barn. Men om barnet är har autistiska drag från "start" och har just svårt för det där med sociala koder, samspel och kommunikation, så kan ju beteendet mot bekanta och främmande bli lite hur som helst, hur föräldrarna än beter sig. Så det som "ser ut" som avvikande anknytning hos ett barn med autism behöver inte alls vara det, för att barnet helt enkelt inte funkar som andra barn. 

Vår dotter är ganska gränslös, orädd mot främlingar och en "rymmare". Fast i hennes fall handlar det ju egentligen om att hon har svårt med att förstå skillnaden mellan sig själv och andra, och vad hon vill och vad andra vill, och mellan levande varelser och icke-levande saker (därmed inte sagt att hon inte är snäll och omtänksam, men hon är liksom lika omtänksam mot gosedjuret som mot lillasyster). 

Men i det läget funkar det liksom inte att försöka tillämpa "normala" anknytnings"mått" eller -reaktioner.  

Jag tror vi menar ungefär detsamma. En utomstående hade kanske kunnat tänka att det inte finns en normal anknytning när vår son inte sökte tröst hos oss. Men som du beskriver så är relationer annorlunda för honom. Däremot tror jag absolut att det kan finnas en trygg anknytning även om den ser annorlunda ut än hos andra barn.

Tack för era svar. Jag har börjat läsa lite om det och jag funderade nog på asberger, adhd, add också. Kanske skulle skriva autistspektra, visst är det det kallas när man pratar om alla dessa neurodiagnoser?

Det är vissa tecken vår 3,5åring visar. Hon tycker om att stapla samma saker, sen motoriskt och i talet härmar hon ibland mer än hon "pratar fritt". Hon tycker det är jobbigt att sitta med idom samlingar och ibland äter hon efter dom andra.

Hon leker inte med andra barn förutom sin lillebror.

Hon utforskar inte förskolan utan håller sig där hon va när hon.började, som var ganska nyligen.

Hon tsr mycket väldigt bokstavligt, men det kan ju ha med åldern att göra.

Det kan handla om otrygghet och stress. Vi kommer träffa bvc framöver för språket, vi skulle se om det utvecklsdes när hon började på förskola.

Hon tycker om lugna lekar och kan bli rädd och gråta om drt blir för rörigt med bollar som kastas runt.

Hon är bra på att känna av människor.

Hon är kanske otrygg, hon är inte lika stressad hemma som på förskolan. Men tack för svaren, det var bra att veta att det kan likna varandra.

Vad säger personalden på dagis? Dom om någon borde ju mäka något.....

Har det nyss skett en stor förändring iom att dottern börjat på dagis (antar att hon då varit hemma innan?) så bör man ju antagligen vänta med ev. utredning. Sen kan ju dottern vara den lite mer tillbakadragna och blyga typen, som gärna observerar först och handlar sen. Det tar säkert ett tag att "komma in" i dagisrutinerna, lära sig lekarna osv. 

Men om problemen består så kan det ju vara läge att fundera på en utredning.

Vår dotter är som sagt den mera utåtriktade, gränslösa duracell-varianten. Men det man kan säga om henne är att hon har gått på dagis sedan hon var 1,5 år (fyller nu 4), så hon "borde" veta hur det funkar och ha lärt sig att klara av matsituationen, samlingar, lekar m.m. Vilket hon inte klarar av utan behöver hjälp av en resurs. Och det är ju mera då man kan misstänka att nåt inte är som det ska...

Vi kommer ganska snart ha indkolningsmöte hur det gått första tiden.

Men kunde ni märka tidigt att hon behövde mer stöd, (mamma)?

Ja, vi märkte det ganska tidigt. Första tecknet var väl att hon låg efter med språket och det sociala (följa instruktioner och liknande). Men vi väntade kanske onödigt länge med utredning, eftersom vi trodde på alla "det kommer nog, vänta och se", "barn utvecklas så olika" och "plötsligt kommer det, mitt barn var också sent med språket å det var inget fel". Att dottern varit motoriskt tidig och inte har någon fysisk tilläggsproblematik bidrog också till att hon inte "verkar" autistisk. Men som sagt, hon låg efter sin ålder redan vid 1-1,5 år. Nu när vi har lillasyskonet att jämföra med blir det ännu tydligare, första barnet vet man ju inte riktigt vad som är "normalt" heller.  

Dottern har gått i förskola från ett års ålder och bytte till sin nuvarande när hon var 1,5 år ca. Första året gick sisådär, hon började gradvis trivas sämre och sämre märkte vi. Från att dottern var ca 2,5 år så började förskolan anpassa verksamheten för henne och nu när hon vid snart fyra började på 3-5-årsavdelning så har hon fått en egen resurs. 

När förskolan också började anpassa sin verksamhet så kan man väl säga att vi stärktes i våra misstänkar, det var någon form av kvitto på att det inte bara är vi som curlar och "hon kan om hon vill", utan att hon faktiskt inte kan, eftersom förskolan inte heller fick det att funka.