Bonusmammor

Jag kan börja själv.

1. Visste att jag skulle få svårt att få barn själv så såg det som en fördel när jag blev kär i en kille med två barn sen tidigare. Barnen bodde V.V. Vi väntade rätt länge (närmare ett år) innan jag fick träffa barnen då vi vill vara säkra på förhållandet först. Första träffen gick jättebra (de kan fortfarande nämna det tillfället och det är 11 år sen nu). Direkt efter att jag träffad dom så började de tjata på att jag och pappa skulle flytta ihop :)

Hade inga direkta förväntningar men trodde att vi typ skulle fungera som familj och ha en bra relation med barnens mamma och hennes nya man. Trodde inte att det skulle vara några speciella problem. 

2. Ja, inte blev det som jag trott direkt men ska jag försöka hålla det någorlunda kort. Vi flyttade ihop rätt snart efter att jag träffat barnen, vi hade ju varit ihop ett tag då redan. Och då började problemen med barnen mamma, hon som tidigare verkat jättetrevlig. Det visade sig att min nya sambo inte direkt varit ärligt när han sa att de var bästa kompisar. Utan deras relation var mer att hon beordrade och han gjorde som han blev tillsagd eller så fick han en utskällning som alltid inkluderad vilket kass pappa han var.
Jag fick veta att eftersom jag kom in sist (hon var omgift) så hade jag inget att säga till om, hon krävde nyckel till vårat nya hem eftersom hon hade rätt att komma och gå där hennes barn var.
Vi skulle inte flyttat ihop när vi gjorde utan skulle tänkt på HENNES känslor och väntat tills HON var redo, alltså inte barnen utan hon.
Vi fick inte ta med barnen till mina föräldrar för de hade för KUL där och det mådde mamman dåligt av att få höra (var barnen som berättade för henne vad e gjort), osv, osv, osv.. Skulle kunna skriva en roman om allt som hon gjort. Allt detta gjorde ju tyvärr att jag inte längre såg fram emot barnveckorna, tvärtom började jag må dåligt när bytesdagen närmade sig.

Förutom problemen med mamman så visade sig min sambo vara en äkta curling förälder som inte klarar av att barnen blir arga på honom. Det som jag trodde var regler som vi bestämt tillsammans visade sig vara "riktlinjer" som sen aldrig hölls. Och barnen lärde sig snabbt att gå undan och ropa efter pappa så fort de ville nått för var inte jag i närheten så fick de alltid ett ja.

Efter att ett antal gånger fått höra -men jag fick för pappa, när jag sa till om något så tröttnade jag och släppte allt. Hans barn, hans problem. Trots det så har jag och barnen en bra relation nu och det är faktiskt mig de kommer till när det är nått de behöver hjälp med.

Visste jag att sambon hade barn sen tidigare när vi blev ihop? JA.
Visste jag hur det skulle bli? NEJ, för då hade jag sprungit åt andra hållet...

1) Trodde det skulle fungera hyfsat i alla fall, jag har 3 vuxna barn min sambo har ett som nu är 11år han var 6 när vi flyttade ihop. Inbillade väl mig att han skulle lyssna lite på tips och råd man gav sambon som då hade barnet VH. Märkte ju att barnet hade alldeles för stor "makt" över pappa och han ville gärna köra med mig också. Biomamman försökte skyffla över ansvaret på mig hela tiden och skickade barnet till oss/mig i tid och otid utan att fråga om det var okej.

2) Ja hur blev det, helt åt h****e är väl milt uttryckt. Biomamman propsade på att nu när jag fanns i bilden så skulle det vara VV och det var helt upp till mig att se till att allt blev bra. Kan säga att jag vägrade och sambon fick själv byta arbetstider så han kunde ha VV: Hon till och med anmälde oss till soc för "Vi tar inte hand om baaaaaarnet", för hon oooooorkar inte blablabla. Sambon är ju ett kapitel för sig, han curlar, han inser inte att hans barn håller på att förvandlas till en girig, lögnaktig liten skit och han har ansvaret för det. Barnet ljuger, förstör, han har inga som helst krav på sig, inga regler (mer än dom jag infört och håller stenhårt på för att få ha ett drägligt liv VV).   Nu håller mamman på att gapa om att barnet ska bo här heltid och det går jag aldrig aldrig någonsin med på, det vet sambon och vill han ha heltid är det bara för han att packa och dra. Usch blir så trött på det. Är överlycklig dom veckor jag jobbar måndag till söndag när bonus är här så jag slipper vara hemma allt för mycket.

Och ja jag visste mycket väl att han hade barn men trodde inte att sambon skulle vara en så j***a urusel förälder. som tur är så ska vi inga barn ha tillsammans för då hade jag flytt för länge sen  

1.
Jag träffade min sambo för två år sedan och hade ingen större erfarenhet av styvfamiljs liv och inga egna barn. Vi träffades ca 3 månader innan jag presenterades för barnen. Sambon har V.V boende.

 Det var många som varnade mig som själv levde i styvfamiljer men jag viftade bort det för jag älskar ju barn,!!,herregud jag är ju utbildad barnpedagog! Hur svårt kunde det bli lixom?
Vart efter tiden gick började jag känna mig mer obekväm. Jag kände inte alls igen mig själv och hur jag reagerade på saker. Sambon hade byggt huset med sitt ex å mycket av hennes saker var kvar. Till och med förlovningsringarna gömde sig i en låda!!? Efter ett år ihop så flyttade jag in i deras hus...

2.
Och hur blev det? En helvetisk berg och dalbana som aldrig tar slut. Jag mår jätte dåligt och skulle vilja stiga av karusellen bara jag inte skulle älska sambon.
Det första JAG gjorde var att slänga hennes underkläder och skit som inte sambon orkat göra. Bara det tog kål på mig. Sambon är en riktig mes då det gäller hans två barn och den yngsta får göra presis som hon vill. Allt sambon lovar och säger i teorin fungerar inte i praktiken! Jag känner mig absolut inte hemma här i deras hus och ännu mindre då ungarna är här. Jag blir anklagad för det ena och det andra av sambon som tror att jag hatar hans barn men jag hatar deras sätt hur de är och att han inte kan uppfostra dem. Själv får jag inte säga åt barnen något. I början så gjorde jag allt för barnen, bakade till kalas, tog dem med på utflykter men jag får ingen uppskattning alls.

Det känns som om det dåliga samvetet styr min sambo och det är en jätte tuff vecka då ungarna är här. Barnen går även först i allt och själv får jag dra mig tillbaka.. Beslut med biomamman görs över huvudet på mig och när jag blir ledsen och sårad så ber han om ursäkt och tycker det är ett så ingrott beteende att han glömmer sig.

Jag får hela tiden kämpa för mina rättigheter känns det som. Min sambo har sagt otaliga gånger att du visste ju att jag hade barn! MEN JAG VISSTE INTE ATT DU ÄR ETT CURLINGMONSTER OCH LEVER KVAR I GAMLA OVANOR OCH ATT DU TVINGAR MIG ATT BO I ETT HUS DU BYGGT MED DITT EX!
Jag har bestämt mig för att lämna, jag hoppas jag kan komma över min sambo som jag annars älskar. Han tycker jag är egoistisk som drar.

Favoritar för att återkomma att skriva senare

Inga fler?

Ni som skrivit hittills bevisar i alla fall det som jag tror stämmer in på de flesta.
Det blev inte som man trodde, utan var mycket svårare.... 

Men det betyder ju inte att det måste bli dåligt. eller att man ska lämna förhållandet omedelbart (som många anser att man ska göra). Själv så hade jag/vi rätt många jobbiga år och jag hade till och med packat väskan en gång, redo att ge mig av. Men nu är bonusarna nästan vuxna och vi har en väldigt bra relation trots att jag inte tagit något föräldraansvar. Och det bästa av allt är att biomamman inte längre är inblandad och försöker styra våran familj
För min del har också ett gemensamt barn hjälpt till att "binda ihop" familjen. Eftersom jag är mamma till bonusarnas syskon så kommer vi ju alltid ha en relation oavsett vad som händer i framtiden.   

Jag tycker kommentaren -Du visste ju vad du gav dig in på, kan vara befogad ibland när bonusmammor klagar på t ex: att det är så jobbigt de veckor barnet är där, att barnet vill sitta i soffan och kramas, att de ska följa med på semester osv. Medan det inte är befogat att säga så då barnet går från vv till heltid, eller annat oförutsätt.

Jag trodde det skulle bli ett liv där mycket kretsade runt barnen, skjuts, middagar, sportaktiviteter och så blev det, helt ok för mig. Jag trodde också att tiden skulle göra att jag blev mer accepterad och att barnen fick förståelse för även mig, så blev det inte. Det berodde dock på att pappan inte ställde tillräckliga krav och inte satte ner foten, det vill jag inte klandra barnen för.

Att bara träffa ungdomarna var inga problem och innan vi flyttade ihop trodde jag det skulle gå jättebra. Jag visste att jag inte ville ha egna barn så jag tyckte/trodde detta skulle vara lite »lagom« och att vi skulle komma varandra nära. Speciellt tjejen.

Det gick väl sådär men mest beroende på mig själv. Massa jobbiga känslor och reaktioner jag inte ens visste fanns väcktes hos mig.

Mest kände jag mig obekväm i mitt hem att det var fyra personer, varav jag bara var nära en. Jag ÄR ingen familjeperson, eller vad man nu ska säga …

Ungdomarna är ytterst trevliga och söta även om vi inte har kommit varandra speciellt nära. Sambon är ingen curling-förälder, klarar att dela sin uppmärksamhet och ungdomarnas mamma har inte varit problematiskt på NÅGOT vis, helt normal trevlig person. Men det får man väl förutsätta, min sambo levde ju med henne i 15 år innan mig.

Nu har det gått fyra år och ungdomarna är helt självständiga. Jag ser inte så mycket av dem trots att de är hos oss varannan vecka (jag jobbar ganska sent ofta).

Hej

Intressant läsning och skönt att få läsa om andra.

Jag har själv en dotter på 4 år och min sambo har en son på 3.5 år
Min dotter bor hos oss på heltid och hans son växelvis boende.

I början av vår relation hade jag inte alls problem med hans son och vi hade en bra relation ända fram tills vi flyttade ihop...
Jag kan tyvärr inte få till de där mamma känsolrna för honom (det låter hemskt, jag vet.... )
Hur jag än försöker, och jag tycker det är jätte skönt den fredagen vi lämnar honom och jag vet att det är en hel vecka tills nästa gång.
Men mycket beror nog på att han lyssnar inte och är fruktansvärt nonchalant.
Hans mamma försöker styra oss, vi får exempel inte klippa honom, hon ska bestämma vilket dagis han ska gå på och julschema mm. Massa småsaker som jag inte riktigt kan acceptera och på någotsätt går det ut över honom, tyvärr.

Min sambo har varit väldigt förljsam mot sitt ex ända tills jag kom in i bilden och såg allt med andra ögen.
Han har äntligen börjat ta konflikter med henne och ifrågasätta...
Ni kan ju bara tänka er vad hon tycker om mig :(

Nu är jag gravid och vi ska få ett gemensamt barn vilket ska bli underbart.
Hoppas att detta kan binda ihop oss lite mer.

Men absolut med facit i hand, skulle jag nog inte gett mig in i detta.
Men kärleken är blind och min sambo är fantastisk på alla sätt och jag älskar verkligen honom.
Tröstar mig lite med att det blir kanske lättare när barnen blir lite större.

1. Jag var ung (26) kände ingen som hade barn och hade själv ingen erfarenhet av barn. Jag hade inte heller nån avsikt att själv skaffa barn inom de närmsta 5-10 åren. Jag hade en klar bild av vad jag ville ha ut av livet med karriär mm. Jag hade alltså ingen aning om vad jag gav mig in på. Han hade 3(!!!) barn. Jag tyckte det var jobbig och tidskrävande men även spännande.

2. Det blev ett helvete. Vilken jävla mes till karl. Barnen fick alltid som de ville, glass till frukost osv. Sen var han som en strykrädd hund runt exet och upprepade bara hennes ord som en papegoja. Tex: det är viktigt att baaaarnen har varsitt rum. Även om det innebar att vi fick sova i vardagsrummet och rummen stod tomma förutom varannan helg. Jag hatade mitt liv och att behöva leva "på halvtid". Känslor som jag inte visste att jag hade vällde urmig. Till slut hatade jag honom också och för ett antal år sen skildes vi efter att jag haft en affär.

Det är det bästa jag har gjort! Jag har fått livet tillbaka och kan andas på heltid.

Nu ska jag gifta om mig med mitt livs kärlek, och vi väntar barn. Han har inga sen tidigare.

Så nu får jag leva i den kärnfamiljen som jag vill ha, utan andras ungar runt benen.

Jag avråder alla från att gå in i såna relationer där det finns barn sen tidigare.