nyfamiljsliv 15 år - erfarenheter hit! eller frågor...
Som sagt - vi har levt nyfamiljsliv med dina mina och vårt barn (tillsammans sex st) länge. Minstingen vår är tio, dom andra vuxna idag. Här är mycket funderingar kring nyfamiljsliv, många trådar o det skälls på allt o alla. Här skulle vi kunna ha en tråd för oss som "been-there-done-that", dela med oss av erfarenheter o ge tips osv. ?!
Det första jag ibland reagerar på när man skall bli en nyfamilj är att många flyttar ihop alldeles för fort - det är jag nu genast - o man glömmer att ge TID åt barnen o gå framåt långsamt. För barnen är det ett trauma i sig att föräldrarna skiljer sig, ena hittar en ny man skall börja träffa o dessutom flytta ihop med (hit går ofta minst ett år). För att inte tala om att skaffa gemensamma barn- DÄR löns det verkligen att ge TID o satsa på en fungerande vardag för alla inblandade så att alla hittat sin plats o mår bra i situationen. Struntar man i dessa två steg är risken faktiskt stor att hela nyfamiljen faller platt fall inom några år. Har sett 4 sådana i närbekantskapskretsen, och däremot dom som gått framåt i barnens takt håller ihop ännu, över tio år senare. Så, som med allt annat - fixar ni grunden stabil är möjligheterna goda. Vi väntade 1,5 år innan vi flyttade ihop och 5 år innan vår gemensamma tjej blev till.
Sen - jag tror inte någon älskar sina bonusbarn som sina egna - verkligen - eftersom blod ÄR tjockare än vatten, o dom (flesta iaf) har en egen mamma. Det behöver man inte heller, men man skall tycka väldigt mycket om dom, och som många sagt tidigare - behandla dom kärleksfullt, med respekt och visa att dom är viktiga. Lika regler för alla barn när dom befinner sig i samma hushåll. Har dom andra regler hon sin mamma (pappa) - so? - barn lär sig fort vad som gäller var. Barn behöver även lära sig att livet i sig ÄR orättvist, och alla kan inte jämt få ex lika många julpaket. Detta pga ena partnerns barn kanske har massor med släktingar medan andra har få - hos oss var det stor skillnad i pakethögarna, men efter att detta förklarats så var den saken ur världen. Alla behöver inte komma med på alla resor jämt. Dels för att man kanske inte har råd, dels för att ibland känner man inte för det och bonusbarnen reser kanske även med sin mamma. Vi har rest i alla möjliga konstallationer under årens lopp - ibland på tumis, ibland alla 8, ibland har mina varit med, ibland en min, en hans o vårt gemensamma osv osv. Det har dom accepterat o ingen tjafsat om saken nånsin.
Nu då våra stora barn är vuxna är det härligt att se hur dom ÄLSKAR denna miniknatte till (halv)syrra dom har, då är det fint o veta att man gjort allt rätt när man ser att allal mår bra i situationen och jag älskar mannens tjejer (mina styvflickor då) jättemycke, vi har kontakt varje vecka, lika som att mina pojkar kan ringa mannen min (deras styvpappa då) o fråga om råd ang någon bil el diskutera sport. Behöver vi barnvakt ställer oftast någon av dom här fem stora upp då 10åringen förstås tycker det är mycket roligare att sova över hos dom än hos mor - eller farföräldrarna.
Gentemot respektives x är det viktigt att från början ge klara linjer så det inte behöver tjafsas därifrån, mannen får lov o slå näven i bordet om det behövs från början i vissa frågor, likaså mamman mot sitt x förstås. Viktigt att man håller ihop o diskuterar saker o sedan står för det man bestämt.
Och glöm aldrig - det tar TID att få en nyfamilj at fungera, det är så mycket som måste lyckas, och därför är det ännu viktigare nästan att ta det lugnt i början än i en sk fösta familj. Minnas bör också att alla barn vill förstås allra helst att sin mamma o pappa bor o lever tillsammans som en familj, dom sörjer alltid (och länge) det som inte blev o reaktionerna kommer alltid under lång tid att finnas ibland, den nya mamman / pappan kommer mellan varven att bli boven i det hela, men låt reaktionerna komma, prata, krama o älska - och som sagt - skynda långsamt i början, det vinner ni på. Annars är det lätt hänt att "boven" förblir den som förstörde den ursprungliga familjen.
