Hus-renovering garanterad relationsdödare?

Tack för era svar! Mycket tänkvärt.

Vi vet väl egentligen inte om vi är händiga då vi inte haft behov av att göra något själva tidigare. Jag är dock väldigt kreativ och pysslig av mig och har i många år drömt om att få fixa upp ett hus. Jag har en stor vilja att lära mig och läsa på. Här är jag kanske omåttligt naiv.

Maken säger att han gärna hugger i och gör grovjobbet men att jag kommer att få ta projektledarrollen och vara drivande både vad gäller planering och beslut om estetiken. Detta skrämmer mig lite då jag kommer att störa mig på hans brist på initiativ. Han kommer dock att vara den som bromsar lite ekonomiskt då jag har en tendens att sväva iväg och tro att allt löser sig.

Planen är att göra om köket innan inflyttning och leja ut detta på totalentreprenad. Vi har tre månader på oss för detta.

Sen tänkte vi ta ett rum i taget och göra ytskiktsrenovering själva. Detta får ta den tid det tar, alltså inget som måste göras innan inflytt. Vi har 150k till detta.

Då finns två badrum kvar som är fungerande men gräsligt fula. Här tar budgeten stopp och vi kommer att behöva spara ihop i några år för att ha råd att göra dessa. Frågan är om man orkar leva med gamla badrum 4-5 år...

Vi har en buffert för oväntade kostnader som i nuläget är på 60-70k. Där tänkte vi fylla på med ca 2k per månad och ej röra utom vid kris. Räcker det?

Jag inbillar mig att jag kan ha renoveringen som hobby och göra en sak i taget under en längre period. Alltså att huset blir som en slags livsprojekt. Maken håller med men jag är rädd att han kommer att ha sämre tålamod med att behöva leva med de fula delarna i flera år.

Den läskigaste tanken är om man oväntat skulle behöva byta stammar, dränera grund, laga tak och sådana jätteprojekt som vi inte klarar av att göra själva. Där känner jag att vi inte riktigt har ekonomin. Dock orkar jag inte bo kvar och spara i tio år till för att kunna ha en mille på banken som buffert...

Hur fan har alla andra råd undrar jag?!?

Ekonomin är verkligen en stor del i varför jag tvekar. Hittills har vi levt ganska bekvämt och sällan kollat på prislappar. Vi har bra inkomster och i nuläget ganska låga boendekostnader och har kunnat spara ca 20000 i månaden. Vi har ätit ute när vi haft lust. åkt på dyra utflykter när vi haft lust osv.

Flyttar vi till huset kommer vi behöva tänka till mer och hålla nere utgifterna gör mat, kläder, nöjen osv. Och vi kommer inte i närheten av samma sparande. Detta skrämmer mig också. Vi intalar oss att det kommer att vara värt det men kanske kommer det bara att vara tärande och stressande att ha så mycket tajtare marginaler...?

OM man nu bestämmer sig för att köpa ett hus med renoveringsbehov och ser renoveringen som ett livsprojekt och hobby över längre tid vilket av nedanstående alternativ skulle ni spontant välja?

1. Radhus/parhus som är yngre än 30 år med praktisk planlösning där renovering mest är för kosmetiskt, underhålls- eller förebyggande syfte. Minimal lättskött tomt/uteplats. Praktiskt men alla rum är fula och huset som helhet är o-inspirerande och själlöst. Ingen större utvecklingspotential varken inne eller ute.

Hög köpeskilling, medel driftskostnad, inga akuta fel enligt kännedom.

2. Fristående hus som är äldre än 30 år med friköpt tomt. Frisk stomme enligt besiktning men med betydligt större underhållsbehov än hus 1. Dolda akuta fel kan förekomma. Estetiskt finns behov i huset som helhet men detta hus har väsentligt större potential att med ganska små medel få fram husets "personlighet", charm och unika möjligheter bakom allt fult och gammalt.

Lägre köpeskilling, medel driftskostnad, betydligt högre renoveringskostnader än hus 1.

Läget är liknande i båda fall.