• Anonym (bara jag)

    Aldrig tid med varandra....

    Jag lever tillsammans med en man som har barnen på heltid. Jag trodde i början vi kunde bli en familj. Men det har inte blivit så. Det är de som är "familjen", jag är någon som står utanför. Så känner jag det så det är min verklighet. Han känner förstås inte alls så. Barnen är med, dygnet runt. De lägger sig sent, vi har ingen tid alls tillsammans. Han vill inte ordna barnvakt så vi skulle ha tid för varandra, bara han och jag. När jag vill det blir han sårad och tycker jag utesluter hans barn. Jag tycker inte vi kan jämföras med en kärnfamilj, för jag har ett stort behov av att få vara med honom ensam.

    Vi bor i hans hus som han bodde med sin exfru också. Han vägrar att flytta, då det är ett hus han och hans förfäder haft i flera generationer. Hans syster med familj bor i huset bredvid också, han vill ha närheten till henne också. Fastän hon bor så nära vägrar han att de skulle ta barnen nån gång, barnen ska inte känna sig åsidosatta (som de känner sig av sin mamma). Men jag då???

    Hur ska man orka?  Gråter

  • Svar på tråden Aldrig tid med varandra....
  • Zaxika

    Usch, låter som en tråkig sits. Låter ju som att du inte får ut vad du vill av förhållandet. Kanske ta en time out från varandra?

  • The past is now

    Varför är ni tillsammans? Ni prioriterar helt olika saker här i livet. Har ni öht pratat om ert liv? Självklart behöver i privatliv också...frågan är varför han är så ogin där? 

      

  • Anonym (nr2)

    Du har försatt dig i en omöjlig situation. Att försöka bli en fullvärdig medlem i en redan färdig familj, i ett hus som dessa bott i från start kan vara hopplöst. Även om din man tycker sig älska dig så kommer hans barn alltid att vara nr 1, och så är det väl och ska vara med alla ansvarsfulla föräldrar?

    Du kommer alltid att vara i underläge, bli utnyttjad som hushållshjälp, barnvakt, och what ever . I bästa fall får du ta del av lite smulor av gemenskap, men en i familjen blir du aldrig. Dessutom står du helt utan rättigheter den dag du fått nog och vill lämna. Du har bara att ta din väska och gå.

    Om detta förhållande ska ha en chans att fungera kommer det att kräva oerhört mycket av hänsynstagande uppoffringar och diplomati av er allihop. Frågan är om din man är redo att göra några som helst uppoffringar. Det verkar inte så.   

  • Anonym (off side?)

    Hej!  Du skriver att barnen bor med sin pappa heltid. Är de aldrig hos sin mamma? Hur gamla är barnen, och hur länge har ni levt tillsammans? Det tar ju lite tid innan man lärt känns varandra. Barnen och pappan var ju redan en familj när du kom in i bilden, så det är klart att de har ett försprång. I början är det säkert inte ovanligt att man känner sig lite off side.

    Att du har stort behov av att få vara ensam med din sambo försvåras naturligtvis av att han har barnen på heltid. Så är det ju i de flesta kärnfamiljer, barnen finns alltid där, så det är nog inget konstigt eller ovant för honom, så som det är för dig.

    Hans hem och hus betyder förmodligen väldigt mycket för honom. eftersom det varit i familjens ägor i generationer. Känner du dig obekväm där?

  • Anonym (bara jag)
    Anonym (nr2) skrev 2013-09-22 14:07:08 följande:
    Du har försatt dig i en omöjlig situation. Att försöka bli en fullvärdig medlem i en redan färdig familj, i ett hus som dessa bott i från start kan vara hopplöst. Även om din man tycker sig älska dig så kommer hans barn alltid att vara nr 1, och så är det väl och ska vara med alla ansvarsfulla föräldrar?

    Du kommer alltid att vara i underläge, bli utnyttjad som hushållshjälp, barnvakt, och what ever . I bästa fall får du ta del av lite smulor av gemenskap, men en i familjen blir du aldrig. Dessutom står du helt utan rättigheter den dag du fått nog och vill lämna. Du har bara att ta din väska och gå.

    Om detta förhållande ska ha en chans att fungera kommer det att kräva oerhört mycket av hänsynstagande uppoffringar och diplomati av er allihop. Frågan är om din man är redo att göra några som helst uppoffringar. Det verkar inte så.   
    Jag anser att alla i en familj är nummer ett, eller bör vara det i alla fall. Varför skulle man vilja leva tillsammans med någon som anser en vara nummer två....eller sist på ens prioriteringslista?
  • The past is now
    Anonym (nr2) skrev 2013-09-22 14:07:08 följande:
    Du har försatt dig i en omöjlig situation. Att försöka bli en fullvärdig medlem i en redan färdig familj, i ett hus som dessa bott i från start kan vara hopplöst. Även om din man tycker sig älska dig så kommer hans barn alltid att vara nr 1, och så är det väl och ska vara med alla ansvarsfulla föräldrar?

    Du kommer alltid att vara i underläge, bli utnyttjad som hushållshjälp, barnvakt, och what ever . I bästa fall får du ta del av lite smulor av gemenskap, men en i familjen blir du aldrig. Dessutom står du helt utan rättigheter den dag du fått nog och vill lämna. Du har bara att ta din väska och gå.

    Om detta förhållande ska ha en chans att fungera kommer det att kräva oerhört mycket av hänsynstagande uppoffringar och diplomati av er allihop. Frågan är om din man är redo att göra några som helst uppoffringar. Det verkar inte så.   

    Håller med dig i stort. Jag lever med en karl som har 2 barn sedan tidigare och jag har 4 barn sedan tidigare men aldrig att vi utnyttjar varandra på något vis. Vi är en familj...och vi har skyldigheter och rättigheter samt gemensamt ansvar.Kanske är det betydligt svårare om man som TS inte har egna barn in i den sk nya familjen.

    Jag tror tyvärr att det bästa TS kan göra är att gå...finns ju så många män utan barn därute.   

      
  • Anonym (bara jag)
    Anonym (off side?) skrev 2013-09-22 14:07:58 följande:
    Hej!  Du skriver att barnen bor med sin pappa heltid. Är de aldrig hos sin mamma? Hur gamla är barnen, och hur länge har ni levt tillsammans? Det tar ju lite tid innan man lärt känns varandra. Barnen och pappan var ju redan en familj när du kom in i bilden, så det är klart att de har ett försprång. I början är det säkert inte ovanligt att man känner sig lite off side.

    Att du har stort behov av att få vara ensam med din sambo försvåras naturligtvis av att han har barnen på heltid. Så är det ju i de flesta kärnfamiljer, barnen finns alltid där, så det är nog inget konstigt eller ovant för honom, så som det är för dig.

    Hans hem och hus betyder förmodligen väldigt mycket för honom. eftersom det varit i familjens ägor i generationer. Känner du dig obekväm där?

    Ja, jag känner mig obekväm med att han levt där med en annan kvinna och att så mycket påminner om deras liv. Hela vår vardag går ut på de rutiner de skaffade tillsammans. Mycket av hennes saker finns kvar, "för barnens skull" osv....Jag har bott här i två år....barnen är i skolåldern. Vi kommer bra överens men jag känner jag står utanför, känner mig inte älskad...mera som ett hembiträde och älskarinna när han inte vill ge någon tid för oss två.
  • Anonym (off side?)
    Anonym (bara jag) skrev 2013-09-22 14:09:47 följande:
    Jag anser att alla i en familj är nummer ett, eller bör vara det i alla fall. Varför skulle man vilja leva tillsammans med någon som anser en vara nummer två....eller sist på ens prioriteringslista?
    Jo så skulle man väl kanske tycka att det skulle vara, men den villkorslösa kärlek och det ansvar man känner för sina barn är otroligt stark för de allra flesta föräldrar. Men det innebär ju inte att man inte kan älska sin partner högt. Har du barn själv?

     Man ska nog ändå inte "tävla" om sin mans/kvinnas kärlek på bekostnad av barnen, för då finns nog stor risk att man drar det kortaste strået. För de flesta föräldrar går barnen före allt annat om man tvingas välja.


  • Anonym (mu)

    Men fick han barnen på heltid efter att du hade flyttat in?
    Flyttade du in så snabbt att du inte hann se situationen innan det var för sent?

    Menar,du visste väl att hans barn bor där på heltid innan du gjorde valet att flytta dit?

    Kan ni inte prata med varandra om detta?

    Nä, det låter som att han behövde en ersättare åt frun som försvann,
    Fråga dig själv om detta är vad du vill ha ut av ditt liv?

Svar på tråden Aldrig tid med varandra....