Aldrig tid med varandra....
Jag lever tillsammans med en man som har barnen på heltid. Jag trodde i början vi kunde bli en familj. Men det har inte blivit så. Det är de som är "familjen", jag är någon som står utanför. Så känner jag det så det är min verklighet. Han känner förstås inte alls så. Barnen är med, dygnet runt. De lägger sig sent, vi har ingen tid alls tillsammans. Han vill inte ordna barnvakt så vi skulle ha tid för varandra, bara han och jag. När jag vill det blir han sårad och tycker jag utesluter hans barn. Jag tycker inte vi kan jämföras med en kärnfamilj, för jag har ett stort behov av att få vara med honom ensam.
Vi bor i hans hus som han bodde med sin exfru också. Han vägrar att flytta, då det är ett hus han och hans förfäder haft i flera generationer. Hans syster med familj bor i huset bredvid också, han vill ha närheten till henne också. Fastän hon bor så nära vägrar han att de skulle ta barnen nån gång, barnen ska inte känna sig åsidosatta (som de känner sig av sin mamma). Men jag då???
Hur ska man orka?