Behöver råd utifrån era erfarenheter (autism?)

Någon?

Min dotter verkar "normal" men stämmer ändå in på de mesta med ditt barn. Jag hade långa diskussioner med bvc angående att hon inte tog ögonkontakt och jag var seriöst orolig att något var fel, bvc sa dock att det var normalt och efter några månader så började hon titta på mig. Dottern säger heller inte så mkt och är snart 15 månader, jag har inte funderat så mycket på det för hon uttrycker väl i sina kroppsrörelser vad hon vill eller inte vill. Då ska oxå tilläggas att jag är en sån som pratar nonstop så hon kanske är trött på mamma :) 

Men om du är orolig, vilket du verkar, är det aldrig dåligt att prata med bvc och be dem att titta mer noggrant på ditt barn. De ser ju mängder av barn och borde kunna lugna eller berätta mer.  

Tack för ditt svar! Tror vi hade kontakt i ngn tidigare tråd runt just detta med ögonkontakt .

Mon oro finns dock kvar ordentligt. Hur mycket kan detta med ögonkontakt och socialt samspel skilja sig, men ändå vara inom normalspannet? Kanske en jättesvår fråga, men undrar så.

Just detta med att hon inte är speciellt intresserad av att man busar med henne är en stor orosbit också...

Pratar med Bvc men svårt få gehör för funderingarna.

Mozzy: när din dotter leker, tittar hon upp mycket på dig då? Upplever att min lilla mest vill titta på det hon leker med...

Bör man vara bekymrad över att en ettåring inte kan peka ut saker i en pekbok?

Frågar jag vart bollen är i rummet kryper hon fram till den och håller upp, men tittar vi i en bok där det finns en boll och jag frågar, kan hon inte peka på bollen. Antingen pekar hon inte alls eller så pekar hon på ngt annat.

Så tacksam för svar då det är många funderingar nu.

Du kanske ska kontakta ngn specialpedagog istället. Kommunen har som har samarbete med förskolor och även om din dotter inte går på fskola så kanske du kan fråga kommunen om det finns ngn du kan rådfråga. Lr ta kontakt med bup.

Ja det verkar bekant. :) Nu när du säger det kommer jag ihåg hur orolig jag själv var. Känns inte kul att din oro inte försvunnit utan snarare verkar ha ökat :(

Jag försöker att inte tänka så mycket på saker hon inte kan och i stället tänka på saker som min dotter faktiskt kan utföra. Min dotter gick väldigt tidigt men som sagt säger fortfarande inte många, om ens några ord, jag kallas mamammamama eller bamamamama. Ibland låter det som att hon säger saker. Hon började på förskola i augusti och ingen där har sagt att hon på något sätt är annorlunda. Jag samlade mod till mig och frågade vid ett tillfälle om hon "var normal" och de liksom bara ryckte på axlarna. Alla barn är bra på olika saker och utvecklas olika var deras svar. 

  

Ja, min oro finns tyvärr kvar.

Mozzy: hur är din dotters ögonkontakt idag?

Du skriver att hon inte pratar så mycket, men hur upplever du att hon förstår?

Klokt av dig att fokusera på det hon kan. Tycker själv bara det är så svårt att släppa alla funderingar när de väl kommit.

Tack för dina svar :)

Hej Ts! Angående ögonkontakt tycker jag att det varierar mycket från barn till barn. Alla barn är inte ögontittare. Jag har sett filmer på mig själv som ettåring, jag var mycket i min egen värld och tittade inte på andra som ropade mitt namn tusen gånger utan var helt tagen av mina leksaker. Frågade min mamma om hon var orolig för mig men det var hon inte för då hade man inte lika mycket kunskap om just det här att bebisar ska titta ofta på sina föräldrar, skönt. Idag är jag 30 år och tittar fortfarande inte så ofta i andras ögon när jag pratar med dem, har övat på att titta en liten stund. Måste tillägga att jag inte har någon diagnos och är mycket social och omtyckt av vänner, tror jag😃 Tycker om att vara och prata med människor men när jag pratar rullas ögonen bort eller ner till munnen omedvetet. Att kunna peka på kroppsdelar ska barnet kunna vid 18 månaders ålder så för din dotter är det ett halv år kvar tills dess. Jag är också orolig för min son som inte tar ögonkontakt från nära hål men enligt min mamma är han en kopia av mig beteendemässigt. Så alla med dålig eller undvikande ögonkontakt har inte autism. Det krävs mera svårigheter för att få diagnos.

Varför är du så orolig? Skulle det vara en katastrof om det visar sig att hon har svårigheter inom något område? Hur kom du in på de här funderingarna?

Det verkar vara ögonkontakten du reagerar på. Samtidigt beskriver du att hon sträcker upp armarna när hon vill bli upplyft, och det brukar ju inte barn med autism göra.

Barn reglerar kontakt med blicken. Om någon är för intensiv i sina kontaktförsök vänder de bort blicken. Kan det vara så att du i din oro blir för intensiv? Det kanske är bättre att observera hur hon samspelar med andra, t ex syskon?

Fast allra bäst är nog att inte observera och analysera alls, och istället njuta av småbarnstiden. Den kommer aldrig igen. Även om hon skulle ha "något" så verkar det vara för "milt" för att kunna diagnostiseras just nu. 

Ögonkontakten var nog det första jag reagerade på. Att hon inte gillar att ligga och "prata" och samspela vid skötbord och i sängen på det sätt mina två äldre gjort. Det väckte min oro. Mycket.

Nu finns oron kvar kring det och det faktum att hon fortfarande inte skrattar vid bus och lek. Händer bara enstaka gånger. Hon ler. Men korta leenden. Känns heller inte som om hon är speciellt intresserad av att vi busar/leker tillsammans...

Visst är det dumt oroa sig och visst ska man njuta sina små, men när oron är så stor är det svårt att bara göra det.

Tack snälla för era svar!