Svårt beslut om familjehemsplacering!

Kan ni inte få hjälp i hemmet istället än att sätta honom i en ny familj. Eller kanske en stödfamilj som han kan få träffa nån helg då och då som avlastning?

Nej, hans situation behöver en struktur och fast boende. Så det har vi redan kollat, nej tyvärr.

Men ni kanske kan få stöd i hemmet så ni alla får en struktur som fungerar?

Ni och soc vet ju säkert bättre än släktingar, som inte behöver leva mitt i det.

VARFÖR har han bott hos pappan trots missbruket???

Kan det vara så att han inte passar i ditt nya liv ts, ?

I annat fall är jag heeelt övertygad om att den saken går att lösa, om man vill.. 

Ni har kämpat sen i juni och ger upp? Hur visar sig sonens behov av annat än vad er familj kan erbjuda?

Men vad är det för familj som han ska bo med? Är det övermänniskor av nåt slag? Eller två utbildade psykologer? Om det är vanliga människor så borde ju ni klara av att ta hand om sonen minst lika bra som de. Det är ett val man gör. Om man t ex får barn med downs syndrom ställs hela livet om, 18 år framöver och lite till. 

Hans problem kommer att öka om han förstår att han har blivit bortvald. Att du valde familjen med det "lättare" barnet.  Du måste verkligen tänka om, tycker jag. Det spelar ingen roll om han har bott med någon annan tidigare. Det är ditt barn, ta ansvar och offra allt du behöver offra för att han ska få vara med åtminstone ett av sina föräldrar. Be om hjälp från din omgivning. 

De kanske inte har några andra barn i familjen som blir lidande av situationen? De som ska ta honom har kanske mer tid att lägga? De kanske har lättare att hantera konflikter?

Jag blev tvungen att placera min ena dotter när hon var 14 år, hon var väldigt utåtagerande och hamnade i väldigt farliga situationer hela tiden och umgicks med folk som var riktigt farliga.
jag hade den turen att alla i min omgivning stöttade mig i mitt beslut och tyckte att det var det enda som fanns att göra för att skydda de andra syskonen och mig.

I dag kan jag helt säkert säga att det var det som räddade vårat förhållande, vi står varandra väldigt nära och i dag är hon 22 år.
Men något att tänka på är att se till att ha kontakt på något sätt varje dag, ring, messa, träffas så mycket man bara kan.
Berätta för barnet att det inte handlar om att man inte älskar det och var tydlig med att man alltid kommer att finnas där för barnet om det behövs. Förklara gärna att det inte är ett straff utan för att ni ska kunna ha en bra relation och att det är det bästa för er alla just nu.
Berätta hur ledsen du är för att ni måste göra så här så barnet vet att det inte är ett lätt beslut för dig som mamma och gör allt för att han inte ska känna sig övergiven av er, så kommer det att kunna vara till en bra tillgång att han får bo i ett familjehem.
Min dotter säger i dag att dessa saker gjorde att hon aldrig kände sig övergiven av mig, även om hon hatade att hon inte fick bo hos mig.
Sen efter som det ändå låter som att det är så att soc har satt ett ultimatum på er så utnyttja det, förklara att även om det heter frivilligt så är det inte frivilligt i från er sida utan att ni gick med på det bara för att få behålla vårdnaden, om det nu ligger till så.  

Har du varit i den situationen som TS är i eller sitter du bara och tycker om saker du inte har en aning om?
Om du har ett barn som ger erat andra barn hjärnskakning två gånger, nockar dig så att du svimmar framför dina andra barn, rymmer och är borta i flera dygn och bor hos folk som knarkar och har suttit i fängelse för dråp och du kan inte få tag i barnet och polisen har annat att göra och säger att de kan inte hämta alla barn som rymmer.
Om du låser utterdörren och sen håller i panik ditt barn för att hon inte ska rymma tillbaka till dessa människor men du har inte en chans att hålla kvar henne utan hon slår ner dig och drar, tycker du fortfarande att man inte ska se till att få hjälp då?

Sen när det gäller familjehem så har du fel, det finns flera som är utbildade för att ta hand om barn med problem.