Jobbig inskolning - vanligt?

Låt det ta tid! 10 dagar är ingenting. Det är ett litet barn som vant sig vid en annan individ under en lång period så att byta vårdare gör självklart barnet förvirrat och otryggt. Ta det i barnets takt. Det blir bättre med tiden, men låt det ta tid. Det är bra att du ens har fått mata, bara det är ett stort steg för många små barn - att låta en "främling" mata.

Tack för svaret!

Ja, vi får skynda långsamt och hoppas att det löser sig, trots att Liten snart ska flytta hit...

ja exakt. det är ju viktigt att värna om befintlig anknytning samtidigt som det är viktigt att skapa och etablera den nya.

Jo, men inte helt enkelt? Har du konkreta tips?

Ska vi fortsätta ha kontakt med jourhemmet, t ex? 

jag tycke absolut att ni ska fortsätta ha kontakt med jourhemmet om det är möjligt för båda parter. Kan vara bra för barnet att ha ett socialt nätverk även senare.

Hur går det för er?

Jag har jobbat som jourhem för småbarn (0-3 år) i många år (men är sedan i våras familjehem i stället, syskon på 2 o 4 år!)
Jag har gjort många utskolningar av bebisar och har en väl inarbetad utskolningsplan som jag alltid gick efter. Sedan fick man naturligtvis modifiera den beroende på barnets ålder, placeringstid i jourhemmet och andra faktorer.
Det " normala" förfarandet vid utskolningar var som följande:
Första veckan kom familjehemmet till oss som jourhem och träffade barnet i dess hemmiljö. För bebisar ett par tre dagar, för större barn varje dag hela veckan. Familjehemmet fick vara med, " se på" hur vi gjorde i vardagen med rutiner för mat, sömn, lek etc. I början hela tiden bredvid, sedan successivt mer och mer med barnet, fast med jourhemmet tryggt i bakgrunden. Mot slutet av perioden kunde fam hemmet vara själv med barnet i trädgården, gå en kortare promenad etc.
 
Vecka två flyttades utskolningen till familjehemmet. Första dagen var jag som jourhem med hela tiden, sedan flyttades omvårdnaden ganska snabbt över till familjehemmet, med mig som jourmamma i bakgrunden. Från dag två (i vecka två) lämnade jag barnet själv i fam hemmet, först korta stunder, sedan längre stund för var dag under veckan. Sista dagarna var barnet där heldag, men jag hämtade på em och barnet sov hemma hos oss hela tiden.

Vecka tre startade med barnets första sovnatt i familjehemmet.   Efter det kom jag på besök dagen efter, sedan varannan dag, var fjärde dag, en gång i veckan, varannan vecka etc så planades det ut tills allt var klart och barnet fast anknuten till sin nya familj!

BRA kommunikation mellan jourhem och familjehem är viktigt, det underlättar för alla. För barnet är det en stor omställning som kräver mycket "jobb" och det är såklart även ansträngande både för fam hemmet och jourhemmet.
Som jourhem måste man vara proffsig och hålla  tillbaka sina egna  behov av att vara betydelsefull för barnet, vilja pussa/krama för sin egen skull tex. Har barnet det behovet - javisst - men annars MÅSTE vi stå tillbaka och hjälpa barnet bygga upp sin relation med sin nya familj.

Jag tycker absolut att man kan fortsätta ha kontakt med jourhemmet efter att utskolningen är klar, om båda parter vill och det känns bra. Men INTE för ofta, skapa inte förvirring för barnet. Vi träffar "våra" barn som bor i fam hem några gånger per år, det är alltid lika roligt! De flesta har vi som vänner på facebook och kan följa i vardagen, utan för den sakens skull ständigt träffas!

Hoppas det går bra med Liten och fråga mig gärna om du undrar över något speciellt!       

Hej jourmamman!

Tack för ditt långa svar! Din inskolning verkar ju suverän. Tyvärr finns den del omständigheter som gör att det inte blev riktigt så i det här fallet. Liten är för tidigt född och sover som en tremånaders, men är anknuten som ett betydligt större barn.

Nu är vi klara och Liten flyttade hit igår. För mig känns det underbart att ha fått hit hen och få vara med hen utan granskande blickar. Jag tror tyvärr att det var vad som gjorde det jobbigt, bl a...

Allt har gått fint nu. Liten känns trygg och harmonisk och samtidigt glad över att det händer lite mer i vårt hem med en sexåring. Jourhemmet är äldre och har inga andra barn hemma.

Tack för alla tips! jag hör gärna av mig om jag har fler undringar!
 

Min fundering är varför du vill att allt ska gå så fort och hur du tänker kring den lilla bäbisen. Bäbis har troligtvis ryckts upp två gånger i sitt liv om hen varit i jourhem - först från sin biologiska mamma och sedan från jourhemmet. Om du tycker att anknytningen går långsamt funderar jag på vad du tänker kring anknytning. Vad är anknytning för dig? Det kommer att ta lång tid för bäbis att knyta an till dig och du är den som måste göra det möjligt för bäbis att göra det. Ansvaret ligger alltså på dig och inte på bäbis. Ansvaret ligger också på dig och din man som föräldrar att se till att din biologiska dotter har det bra och inte känner sig lämnad för att ni har tagit emot ett familjehemsplacerat barn. Om din man inte tidigare varit så aktiv i er dotters liv är det kanske dags för honom att gå framåt 10 steg och visa att hon fortfarande är älskad så att du kan ägna dig åt bäbis utan att dottern känner sig lämnad. Om du är ensamstående så måste du hitta nya rutiner i ert liv där din dotter inte känner sig utanför samtidigt som du ger bäbis möjlighet till anknytning. 

Jag hoppas att bäbis får det bra hos er men jag tror ni behöver mycket stöd och hjälp för detta och hoppas därför också att ni inte tvekar för att be om hjälp och även att ni är mottagliga för denna hjälp. 

Jag blir rätt oroad när jag läser ditt inlägg men önskar all lycka till i framtiden! 

Hej oroad och tack för ditt svar!

Inlägget skrevs för fyra-fem veckor sedan och det har förstås hänt en del sedan dess. Bebis bor nu hos oss och känns trygg och stabil i det. Anknytningen är naturligtvis säkerligen inte helt färdig från något håll, men hen har smidigt vuxit in i vår familj.

Min känsla av att det gick långsamt byggde på den info jag fått från soc, samt från jourmamman, där vi inte följde det schema som i förväg hade gjorts upp från dem, utan sackade efter hela tiden. Det gav naturligtvis mig tvivel på mig själv och jag trodde att det kanske var mitt fel. Det är dessutom svårt, rent praktiskt, att resa 1,5-2 tim i vardera riktningen varje dag...

Min man och min dotter har en mycket fin och bra relation och har alltid haft det. Dottern kände sig inte övergiven, bara övergiven av mig eftersom vi knappt han ses under de veckor inskolningen pågick.

Du låter lite arg och upprörd i ditt inlägg? Tyckte du att det verkade som om jag lade ansvaret för anknytningen på bebis? Eller vad är det i huvudsak som gjorde dig orolig?

Detta är helt nytt för mig och vi har inte hunnit få någon utbildning innan placeringen. Allt har gått väldigt fort och jag känner lite att jag famlar. Min viktigaste källa till information har varit datorn och jag försöker läsa allt jag kommer över.

I inlägget yppade jag en oro för att starten inte blev som jag hade fått information om att den skulle bli. Jag tar fortfarande gärna emot stöd och råd, men vill helst inte bli mer nedtryckt i skorna än jag redan blivit...