För vad anmäler förskolan och bvc till soc för?

Jag förstår tanken bakom anmälningsplikten. Självklart ska barn skyddas.

Problemet med detta är att "oro" och "misstanke" är godtyckliga begrepp som inte behöver bygga på något konkret. Vad en person skulle tycka var "misstänkt" skulle en annan kanske inte reflektera över alls. Det handlar alltså ibland om vad anmälaren känner, inte om konkreta saker.

Om det hade varit så att socialen alltid insåg detta så hade det varit en sak, men nu kan soc göra en höna av en fjäder (eller en höna av rakt ingenting ibland) och det kan få långtgående konsekvenser för barnet och föräldrarna. Det handlar alltså om tur. Man ska ha tur att få rätt socialsekreterare, och har man otur där ska man ha tur och få rätt personer i förvaltningsdomstolarna. Har man otur där också kan barnet förlora sina föräldrar på grund av tjänstemäns "magkänsla". Rättssäkert? Knappast.

Första gången vi blev anmälda hade vi otur. Det resulterade i drygt ett års helvete för barnen och oss, tills vi hade tur och fick vettiga personer i FR. Att soc fick skarp kritik i slutändan ändrar inte det faktum att systemet tillåter en vag "magkänsla" att styra människors liv och hälsa.

Andra gången hade förskolan hört det ryktas att vi hade haft "problem med soc" tidigare. Barnet hade ett litet blåmärke och det anmäldes. Nu hade vi tur i dubbel bemärkelse. Dels så var socialsekreterarna på utredningsenheten erfarna och vettiga, dels så hade vi domslutet som kritiserade soc och andra socialsekreterare som sedan förra gången var insatta i våra familjeförhållanden och ansåg oss vara bra föräldrar.

Jag tycker absolut att det är vettigt att det ska gå att anmäla. Det jag efterlyser är att pedagoger, BVC o.s.v. ska genomgå en utbildning där man ska ta upp kanske främst det här med att kunna skilja på känsla och konkreta saker, att förstå hur man fungerar (att man kan låta fantasin springa iväg). Jag bara förutsätter att människor som jobbar med barn och ungdomar i sin utbildning redan har läst om hur barn som mår dåligt kan bete sig, om olika diagnoser och hur de yttrar sig o.s.v. (även om jag vet att detta är bristfälligt hos vissa individer, tyvärr).

Min äldste har Aspergers, och okunnigheten om hur detta kan yttra sig var skrämmande stor hos främst socialen. De tog bl.a. hans utåtagerande som bevis för att vi misshandlade honom, och trots att en barnpsykolog dementerade allt socialsekreterarna skrev om detta i sin "utredning" (jag sätter citationstecken, för den smörja de skrev ihop är inte värd namnet), lyssnades vi inte på. Att småsyskon (utan diagnos) inte uppvisade samma beteende totalignorerades från soc sida.

Det är verkligen hutlöst att man kan ge en eller flera yrkesgrupper en anmälningsplikt, och sedan inte se till att ordentligt utbilda denna yrkesgrupp i vad denna plikt innebär och vad för något de kan stöta på i sitt yrkesliv!! Speciellt skandalöst är det om socialsekreterarna inte har fått någon utbildning om olika diagnoser som kan påverka barns beteende! Det bäddar ju verkligen både för onödiga anmälningar/insatser och för brist på sådana där de hade behövts.

Och så har vissa mage att påstå att systemet fungerar...