För vad anmäler förskolan och bvc till soc för?

Jag blev anmäld pga sonens Autism (vi visste inte att han hade det) han betedde sig lite märkligt på förskolan, knuffades, lekte mycket ensam och liksom försvann i blicken.

Jag vet inte hur de tänkte, eftersom deras anmälan grundade sig i rena "kafferaspekulationer" varför han var som han var.

*Jag kanske inte gick ut med honom så han fick se andra människor (jodå det gjorde jag allt)

*Jag var ensamstående -jag hade träffat min nuv sambo ganska nyss, men varför skulle jag berätta det på förskolan det första jag gjorde

*Jag är adopterad-Det kunde varit så att jag nyss invandrat

*Jag såg ledsen ut på morgonen-Nej jag var inte ledsen, däremot trött

*Jag ville hellre ha sonen hemma än på förskolan då han var 1,5 år-de trodde jag dolde något

*De hade hört att jag hade en råtta hemma-Jaha?

*Jag verkade ensam-jag var inte ett dugg ensam, men varför skulle jag dra med bekantskapskretsen vid hämtning/lämning

*Han hade alltid ett blåmärke på rumpan-Det kallas mongolfläck, många barn föds med det

Ungefär så höll de på. Ser inte heller riktigt på vilket vis anmälan var befogad. Jag hade även med mig BVC på mötena eftersom jag bor brevid dem och hade min BVC sköterska som samtalsstöd och de såg oss varje dag. Det slutade med att Soc klart och tydligt ifrågasatte vad de grundade sin anmälan på och pedagogen snällt fick be om ursäkt.

Visst är det bra att man anmäler men som i detta fallet hade man kunnat prata om de undrat något istället för att sitta och fabricera ihop en hel massa. Eller ännu hellre kontaktat en specialpedagog.

Jag tycker det är synd att förskolepersonal inte tycks få mer utbildning i just detta dvs se tecken på barn som far illa, bemötande osv osv. När jag läste barndelen i psykiatrin fick vi massor med sådan info och intervjuade förskolepersonal där ingen egentligen visste så mycket mer än att man skulle anmäla vid misstanke. Om man ser till min historia där personalen själva kokat ihop en massa "tänk om" i en galen soppa hade jag inte sett något fel alls i om de frågat så jag kunnat svara. Dessutom blev det väldigt pinsamt både för rektor och personal speciellt när så många numera vet vad som hände mig/oss.

Anonym(tveksam): Med tanke på ditt tidigare inlägg trodde jag absolut att vi tänkte helt olika :). Absolut borde mer utbildning läggas till utbildningen om barn som far illa, vilka tecken man kan se (många barn som far illa kan även bete sig exemplariskt på förskolan där de blir sedda), vad skiljer ett barn med ev diagnos mot ett som far illa?, hur kan ett barn som tvingas ta för mycket ansvar hemma bete sig (tex småbarn hos missbrukare som kan få sköta det mesta) osv osv. Tycker också det borde finnas några riktlinjer att gå efter. I mitt fall hade det räckt att de sagt "Pelle puttar på de andra och leker mycket ensam, hur är han hemma? Hur är han när ni leker med andra barn?" Helt neutrala frågor utan att dra igång kafferastpratet som blir större än störst. När jag gjorde min intervju och även frågat vänner som jobbar med barn har det funnits ett stort intresse att få mera kunskap i ämnet och inte bara "gå på magkänsla" vilket kan slå otroligt fel så som det gjorde för mig. Många har också tyckt det varit väldigt svårt att egentligen veta om de ska anmäla eller inte eftersom ingen riktigt vet. Med mer utbildning tror jag på sikt att man vågar anmäla tidigare men även sållar ut bättre med sin kunskap så att "rätt föräldrar" anmäls. Jag tror också det finns många barn där man inte märker av problemen eftersom personalen med sina bristande kunskaper skall gissa.

Anonym( Been there): Imponerande att få med så många fel i ett enda inlägg. Autism märks tidigt tex och diagnosticeras ofta tidigt, ett tydligt tecken är svårigheter i samspelet vilken en pedagog borde veta. Jag har ingen begränsad umgängeskrets heller, däremot brukar jag inte ta med dem till dagis, brukar du göra det? Det var ännu en sak de hittat på själva och med all rätt fick be om ursäkt för. Speciellt när tom soc undrade efter samtalet vad deras oro egentligen grundade sig i och pedagogen verkligen inte kunde svara på det efter jag berättat hur jag levde, civilstånd, adoptionen mm dvs de saker de själva suttit och fantiserat ihop helt andra versioner om på ett ganska sjukt sätt.

Anonym(Been there): Självklart helt rätt av soc att säga ifrån när inte ens de förstod vad misstanken bestod av vilket borde vara en förutsättning. Förhoppningsvis inser pedagogerna att de själva inte har den kunskapen som krävs för att anmäla vilket jag också hoppas att de efterfrågar hos sin chef.

Anonym(vann i FR): Instämmer, enligt barnens förskolepersonal har de inte läst något alls om barn som far illa, ev diagnoser osv även BVC har ett stort glapp där. Önskar också att dessa fick mer utbildning om barn som far illa tex och vilja tecken man ska leta efter och inte bara gå på känsla och okunskap som de tex gjorde i mitt fall där de tolkade Autism som ev missförhållande i hemmet och målade upp en skräckbild i fikarummet. Värt att tänka på är ju också att den förälder som blir anmäld pga sådan sak tappar allt förtroende för personalen sedan, ett förlåt spelar inte i sammanhanget så stor roll.

Finns även bra kurser i detta även på gymnasienivå. Hat själv läst en om att se tecken och hur man bemöter de barn som faktiskt far illa. Där håller det inte med att bara gå på magkänsla. En heldag eller dyl kring detta tror jag skulle vara toppen och många onödiga anmälningar kunde undvikas och befogade anmälningar ökade.

Anonym(vann i FR): Ja det är sjukt,följde ett fall på nära håll med ett barn med Asperger och något mer som de inte fick till skolan och hittade på att det var föräldrarnas fel när det egentligen handlade om en skolmiljö med mobbning och en miljö som inte fungerade med indragna resurser mm. Barnet omplacerades till en familj utan kunskap om NPF, i familjehemmet skulle barney hemundetvisas trots att familjehemsmamman inte hade kunskap om det, bestraffade sedan barnet med att dra in mat och sånt han kunde äta (hade störningar ang detta med mat), detta brydde sig soc inte om. Till sist efter myyyycket slit backade soc och pojken fick komma hem, hade inte fått någon form av skolgång alls, rasat i vikt och var apatisk. Och då hade både Bup och andra vittnat om att det bästa för barnet var en anpassad skolgång och att få vara hos sina föräldrar. Det blir sjuuuukt fel när soc inte har kunskap om barn med särskilda behov och dessutom som i detta fall vägrar ta in specialister för en bedömning utan det ligger en prestige i att "kunna själva". Idag har pojken fortfarande men av placeringen, pratar inte om mamman iaf är så utbränd och trasig efter alla turer att hon nätt och jämt fixar att få ihop vardagen och ännu inte kunnat gå tillbaka till jobbet.