Särbegåvad 4 åring?

Låter som min yngste son (till viss det båda mina barn). Och jag själv för den delen, jag skrev mitt namn när jag precis fyllt tre, kunde läsa och skriva vid fyra, hade ett enormt vokabulär för min ålder etc.
Har inte upplevt att min son har tyckt att det har varit tråkigt i skolan. Han har i och för sig haft extraböcker i både matte och svenska så han har haft att göra. 
När jag gick i skolan var det lite annorlunda, jag fick ofta gå runt och hjälpa mina klasskompisar när jag var klar med det vi skulle göra. Det var lite tråkigt men samtidigt var jag lite stolt. Jag ville börja skolan när jag var fem, sa till min mamma att vi skulle säga till rektorn att jag var sju år, haha. Men så här i efterhand är jag rätt glad att jag fick gå med jämnåriga.
Kan säga att min särbegåvning nog jämnat ut sig med tiden, numera är jag förhållandevis normal   

Japp, det menar jag. Min son är det, och jag var det i ännu högre grad. Min mamma har berättat att hon nästan blev skrämd av min begåvning och försökte "bromsa" mig. Min lågstadielärare var av åsikten att man inte skulle utmärka sig på nåt sätt utan bara sitta still och hålla käften. När jag började skolan tyckte jag att det var jätteroligt, och ville gärna visa vad jag kunde, men när jag ivrigt räckte upp handen vid varje fråga snäste min fröken att "det är faktiskt andra som vill svara också. Trots att jag inte sagt nåt utan bara räckte upp handen. Hon knäckte min studieglädje rätt rejält. Jag brydde mig aldrig om att plugga i skolan utan gled liksom bara med, jag hade i regel alla rätt på proven i alla fall. 
Ärligt talat vet jag inte om det stämmer när jag säger att det har jämnat ut sig, kanske är det bara ett resultat av att jag har blivit lat av att ha så lätt för mig, och att jag har levt med en depression sen ungefär femton års ålder, det vill säga i drygt 20 år, vilket har gjort att jag har väldigt svårt att fokusera och att jag har väldigt dåligt minne. Vem vet hur jag skulle varit om jag sluppit det.

Och när det gäller sonen, visst uppmärksammas det, både av lärare och andra. Men eftersom han istället har lite svårt med sociala koder är jag glad att vi inte valt att låta honom börja tidigare i skolan. Han utreds just nu på Bup, med misstankar om Aspergers syndrom.   

Tänker också tanken. Båda mina barn, varav framför allt det ena måste ses som särbegåvat, har (eller har troligtvis, i ena fallet) lindriga varianter av npf.-diagnoser. När det gäller mig själv finns inte den typen av problematik, men jag var ett udda barn och har alltid haft vissa problem med sociala kontakter.

Därmed inte sagt att det måste vara fallet med ditt barn, ts. Det jag reagerade mest på var sorteringen av bilarna och det där med specialintressen. Känner igen så mycket av det du beskriver.

...men som sagt, man ska inte slänga sig med diagnoser hur som helst. Och det finns naturligtvis särbegåvade barn som inte har den minsta funktionsnedsättning :)     

Absolut! Och så gäller det att det är en lärare som ser varje barn som en egen individ och anpassar skolgången (till viss del) efter det, istället för att, som läraren min yngste hade i ettan (hon gick tack och lov i pension i somras) försöka trycka in barnen i samma fyrkantiga form, där allt egentligen gick ut på att de skulle sitta stilla och vara tysta för att inte störa henne.
Men jag tror att det finns fler nackdelar än fördelar med att börja skolan för tidigt, framför allt när barnet kommer upp i högstadiet när åldersskillnaden blir mer uppenbar rent fysiskt.