Vad är det värsta med att vara mamma?

Det värsta med att vara mamma är att man är gisslan i sin helt gränslösa kärlek till barnet och all oro som följer med den kärleken. Oron under graviditeten, oron över att spädbarnet ska sluta andas, oron över små fingrar klämda i dörren, oron över att det ska hända nåt på dagis, oron över att de ska komma bort, bli sjuka, att man inte ska räcka till. Oron över framtiden, skolan. Kommer de att bli mobbade, arbetslösa, eller kanske börja knarka? Innan barnet, var det värsta som kunde hända att man dog, efter barn finns det sååå mycket mer att oroa sig över och världen känns så mycket farligare.

Det värsta är att man allt för ofta känner sig som en tjatkärring.
Man ville inte bli som sin mamma men nu är man oundvikligt där!

Helt klart alla dåliga sömn-nätter.... vill sova!!

Värsta... känns ju nästan förbjudet att skriva och säga att något skulle vara dåligt med att vara mamma...

Men det är nog att man liksom knappt hinner med sig själv. Lite egentid hade inte varit fel....

Åh alla vantar och mössor (dumma höst och vinter) som nu ligger överallt i hallen. Trots att jag har köpt skåp och monterat upp så kommer liksom ingenting in i skåpet. Suck.

Det värsta med att vara mamma är den ständiga oron. Det finns så mycket farliga saker och människor där ute som man inte kan skydda sina barn från för alltid. När man själv kommer ifrån en "dålig" uppväxt så är den största oron att ens barn också skulle få uppleva samma sak som man själv gått igenom. Som min mamma gått igenom. Det värsta för mig med att vara mamma är oron om att man inte skulle kunna bryta mönstret.

Det värsta med att vara mamma är helt klart den ständiga oron över barnen. Speciellt när dom är sjuka, man känner sig så fruktansvärt maktlös när man inte kan göra något för att dom ska bli bättre på sekunden. Det är något jag verkligen HATAR.. 

Det värsta med att vara mamma är den där oron som finns hela tiden om att något skulle hända barnet...

Det värsta med att vara mamma är oron, jag oroar mig jämt men ändå låter jag honom göra massor! Fast under tiden så tjatar jag: "var försiktig, AKTA DIG, spring inte så fort!! SE UPP!, tänk på...gör inte så...AKTA DIG!, tänk om:.."  
Ja, tänk om...tänk, tänk, tänk. Jag tänker aldrig på något annat än vad som KAN hända. Ändå har inget hänt på 9 år. Knappt ett skrapsår. Denna oro ger mig magsår. Helt i onödan känns det som. Suck.
 

Det värsta med att vara mamma är det ansvar jag har att ge en annan människa möjlighet att få utvecklas till den unika person den är. Att jag har ansvar för att både jag och mitt barn får bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Det ansvaret följer mig konstant och kan ibland vara lite överväldigande.