• glasfisken

    Var finns alla lyckliga familjer..?

    Sitter här och läser på dagarna när d är lugnt på jobbet och bara undrar,, var är alla lyckliga familjer.. Hur kommer det sig att vi kvinnor står ut med att bli behandlade som vi uppenbarligen blir. Vi ska jue vara det starka könet heter det iaf.

    Jag blir ledsen och deprimerad när jag tänker på hur många kvinnor som stannar kvar i usla förhållande av skäl jag inte kan förstå..Rädsla för ensamhet, pengaproblem osv osv..

    Jag ville bara säga helt enkelt.. STÅ PÅ ER.. Jag lämnade en misshandlande karl bakom mig för att starta om på nytt.. enkelt var det inte men det gick.. =)

  • Svar på tråden Var finns alla lyckliga familjer..?
  • Jefa

    Här har du ett lyckligt förhållande!!
    Eller ännu bättre, ett lyckligt_äktenskap_

  • Jen72

    Här har du ännu ett lyckligt äktenskap, jämlikt med skratt bus, kärlek och självklart sina "up and downs"

  • LinTra

    Det finns lyckliga familjer också.
    Jag har också lämnat en man som misshandlade mig.
    Lever idag med världens underbarasta, visst har vi våra svackor men vem har inte det.

    Han får mig att le, skratta och jag saknar honom varenda sekund vi är ifrån varandra.
    Jag somnar alltid med hans armar runt mig och vaknar med ett leende på läpparna på
    morgonen.
    Han är det bästa som hänt mig.

    Stanna inte i det som är dåligt, du är värd det bästa!

  • Jen72

    glasfisken

    Otroligt starkt av dig att gå, det är inte det lättaste!!!

  • NovaUnique

    Mmmm... Glasfisken, jag måste ändå hålla med dig om att jag läser alldeles för ofta om relationer där folk verkar må dåligt men av rädsla för att bli ensam så stannar man kvar i en egentligen omöjlig situation. Särskilt här på FL blir jag ibland totalt mörkrädd över hur folk verkar kunna ha det...

  • Nilla2005

    lustigt, tänkte precis starta en tråd om detta. Det är ju HELT otroligt att vi kvinnor tycks ha en tendens att stanna kvar i förhållanden som för en utomstående tycks vara helt sjukt! Gång på gång läser man här om kvinnor som har småbarn hemma och en man som många gånger beter sig värre än ett barn, dvs gör absolut ingenting hemma, bara skäller o klagar, sitter vid datorn dagarnai ända, tar inte hand om barnen etc etc, listan kan göras lång. Och man kan undra, "HUR tänkte kvinnan. Varför skaffade hon 2, nej 3 bar med honom?? Och varför lämnar hon honom inte, hon skriver ju själv att hon VILL och BORDE göra det."

    Och det är så enkelt för alla oss som lever i lyckliga, jämlika, rättvisa och trygga förhållanden idag att sitta o döma. För det är ofta det man ser här tycker jag. Men som flera av er skrivit ovan har ni också befunnit sig i deras situation. Det har jag också. Levde med en man, vill egentligen inte kalla honom man, som snabbt tog full kontroll över mig, styrde hela mitt liv, bröt nner mig till INGENTING, och började till slut använda våld. Och ja, jag visste så vl att allt det var fel. Han hade ingen rätt att göra så. Stundtals hatade jag honom enormt. Så varför stannade jag? Ja, men hoppas ju alltid att det en dag ska vända, det kommer att bli bättre. "men han är ju så go när han är glad, kommer att bli en bra pappa, det är väl jag som gör att han blir arg, jag måste skärpa mig" etc etc. För mig handlade det helt enkelt om att jag så INNERLIGT ville ha ett fungerande förhållande, jag hoppades så att han skulle ändra på sig, jag ville verkligen inte vara singel igen "alla andra skaffar ju familj etc nu".

    Som tur är åkte ja på en lång-resa på 6 månader (han lyckades nästan stoppa den dock) och fick då den ro jag behövde för att hinn atänka att det liv vi levde var så fruktansvärt långt bort fråbn vad jag ville, det var FEL. Och med den styrkan återvände jag hem o lyckades avsluta allt det.

    Nu, flera år senare, sitter jag här och är så lycklig. Mannen i mitt liv finns här nu. Trygghet, ömhet och kärlek i massor ger han mig, varje dag.

    *Älskar*

  • Sånglärkan

    Vi firade just "halvvägs till silverbröllop" alltså 12,5 år och jag håller med Jen72 att visst finns upp och nergångar, men än så länge har dessa svackor bara lett till utveckling och fördjupning av äktenskapet.

    Nog finns det lyckliga förhållanden glasfisken, men du gör helt rätt som funderar över vad som får folk att stanna i dåliga förhållanden.
    Precis som du skriver tror jag att många är rädda för ensamhet och ekonomi och naturligtvis för barnens skull!
    Mitt råd till ett lyckligt förhållande är att ha is i magen i början... Flytta inte ihop på en gång, skaffa inte barn direkt. Rannsaka dig själv: kommer du att vilja leva som gift se då till att han vill gifta sig!
    Jag är en förespråkare för just äktenskapet. Löftena till varann är ingen garanti, men det ger en mer stabil grund till att klara stormbyar än samboförhållanden där man älskar varann lika mycket men ändå får leva med ett visst mått av osäkerhet... vi har ju inte valt varann lika offentligt och uttalat.

  • glasfisken

    Vad skönt att se att det var några som lever lyckligt..=)

  • Nilla2005

    Sånglärkan: Nja, där kan jag INTE hålla med dig. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se hur ett samboförhållande innebär att leva med ett visst mått av osäkerhet. Jag kan inte heller hålla med dig om att man bör vänta med att flytta ihop, skaffa barn etc. Menar nu inte förståss att man ska göra det från dag 1 men t ex jag o min pojkvän flyttar nu ihop efter 8 månader och kommer att börja försöka med barn efter ca 11-12 månader. Jag tror det där har mycket med hurdan man är osm person och vilka erfarenheter man har bakom sig. Vi är båda erfarna vad gäller förhållanden, vet idag vad vi vill och vad vi får. Känner att detta är RÄTT. Kan tillägga att vi är 27 år, kanske skillnad mot när man var t ex 18 år och såg livet i ett rosa skimmer, trodde man visste allt.

    Men utveckla gärna dina åsikter!

  • Anne M
    Vi lever i ett LYCKLIGT äktenskap, och vi är en LYCKLIG familj.
  • Anouk

    Häe är oxå ett lyckligt,stabilt förhållande!! Men man läser om såå mycket otrohet och elände på FL...

  • sandra084

    Ja,vi är oxå lyckliga.

    Vi möter på en hel del motgångar,vi har haft det kämpigt men det har ju inte förändrat våra känslor eller förhållande negativt.

    Vi älskar varandra och har det väldigt bra.

  • Anonym

    TS, du har stärkt mig nu. Jag tror att kanske jag kan klara av att lämna vårt förhållande. Jag har försökt, bara ger och ger men får så lite tillbaka. Jag är rädd för att ligga ensam, för att inte få kramar och kyssar. Jag älskar nog honom fortfarande, men känner att känslorna börjar dö ut pga att han stöter bort mig.

  • Sånglärkan

    Nilla2005
    Ja, vi har olika åsikter där, men vad jag menar är väl mest att man ska vänta med sina beslut till det känns helt rätt och moget.
    Många av mina vänner skaffade barn ungefär samtidigt som vi gifte oss (21 år.... ja, vi var unga...) och har sedan dess hunnit med att bryta upp en gång från ett mindre lyckat förhållande. Och då menar jag inte brutal misshandel eller så utan kanske så enkelt som att man växt ifrån varann.

    Om vi skulle ha behövt gå skilda vägar av samma orsak hade vi inte barnen och huset och... ja, allt det där som kan göra separationen extra jobbig utan kunde bara skriva på skilsmässopapperen (och sörja, givetvis. Ingen bryter väl upp helt oberörd? ) samtidigt som vi fick en trygghet i vårt förhållande. Jag vet att min man var djupt allvarlig då han som 22-åring sa ja till att leva med mig. Mer än om vi blivit sambos i samma ålder.

    Vi tog ett allvarligt beslut att gifta oss i en tid då kompisar tog ett beslut att flytta ihop. Vårt beslut föregicks givetvis av en större prövning än kompisars sambobeslut och jag tror att detta allvarligare funderande ökat chansen för oss, även om inga garantier finns.

    Nilla, du är 27 år och givetvis blir ditt sambobeslut mer underbyggt, varför inte då fundera ett varv till och gifta er innan ni skaffar barn? Vi väntade 6 år innan vi skaffade barn för vi ville resa, plugga och bara vara vi två, men vi var ju så unga. Jag skulle inte alls tycka att det var för tidigt för er (som i ditt exempel) att gifta sig efter 8 månader om ni funderat och känner er seriöst mogna för ett samboförhållande

  • Linda1976

    Här är en till som har det väldigt bra! Vi har ett jättebra äktenskap, men man måste jobba på det _varje_ dag, och inte ta varandra för givet!

    Efter 6 år tillsammans så har vi det bättre än på länge!!

  • morriis

    Här har du ett lyckligt förhållande

  • Anonym (förvånad)

    Jag är också otroligt förvånad över hur många det verkar vara som har det alldeles fruktansvärt. Sen är det självklart också så att det är vanligare att folk skriver om problem, än om hur bra de har det. Men ändå... Och så många det verkar vara som nån gång har haft en relation med någon som behandlar dem illa. Jag KAN tyvärr inte förstå hur man stannar i en sån! Jag har inte särskilt bra självförtroende och har inte särskilt många vänner, men jag har ändå otroligt svårt att tro att jag skulle vara, eller stanna, i en relation med någon som är elak mot mig. Men jag antar att ni har rätt när ni säger att man inte vet något om det förrän man varit i den situationen...

Svar på tråden Var finns alla lyckliga familjer..?