Anonym (Blyger) skrev 2013-10-02 18:44:08 följande:
Men min blyghet kommer i vägen för så mycket. Är tex för blyg för att kunna lära känna nya människor, skulle gärna ha mer folk att umgås med. Kan känna avund över att en del har folk att umgås med ihop med sina familjer, grillar eller åker på semester tillsammans. I vår familj är min man social, framåt och en sån som folk gillar. Medans jag bara är grå, tyst och livrädd bland folk. Känns så otroligt torftigt att inte ha en umgängeskrets. De två vänner jag har, har jag känt sedan gymnasiet. Efter det har jag inte umgåtts med folk på det sättet att jag lärt känna någon på ett personligt plan. Och då är jag snart 40 år..... :(
Men om du sätter sådan stämpel på dig och sätter sådan press på dig så blir det ju inte bättre. Du ska först och främst acceptera dig själv, ja alla är vi inte så sociala. Jag är det själv inte speciellt inte med nya, och det tar tid för mig att öppna upp och bli mer social också. Beroende på vem den andra är, vissa går det helt enkelt aldrig med men då är det något med personkemin, och andra går det bättre med. Det bästa är att slappna av i dessa situationer och acceptera sig själv då brukar det lätta. Att sitta och tänka negativt om sig själv och stirra sig blind på hur man är gör saken inte bättre. Alla är vi olika. Jag önskar ibland att jag också vore social från dag ett, men nej jag är helt enkelt inte den typen och idag ger jag mig själv den tid JAG själv behöver med att se vad för folk jag har framför mig och tar det gradvis så som jag själv vill och kan då mår jag bäst :) Det brukar vara så att en social människa bäst hör ihop med en som inte är så social, för hur hade det varit med två pratkvarnar som talar i mun på varandra. Idelala är ju så som ni har det :)
