Tror jag kommer få sparken..:(

Jag tror du kommit till ett vägskäl och en brytpunkt. Vad är du rädd för? Tycker du ska säga som det är (utan detaljer), att du mår dåligt, att du känner att du inte gjort ditt bästa på jobbet pga det....men att du ska bättra dig.

Sedan får du fundera över det sista. Kan du, under nuvarande förhållanden, bättra dig på jobbet? Uppenbart funkar din strategi att gömma dig hemma för att inte visa dig blåslagen, dåligt. Den funkar faktiskt uselt, så du måste sluta med det. Du har helt enkelt inget val längre, utan antingen tar du ansvar för att du är en dålig yrkesutövare och så säger du upp dig själv och går hem till din man som slår dig ännu mer för att du är en så kass familjeförsörjare, eller så gör du dig av med en man som slår dig så att du inte klarar av att försörja er. Vad är du rädd för när det gäller det här egentligen? Att han ska bli arg och slå dig ännu mer? Ta kontakt med en kvinnojour eller någon annan inrättning osm kan hjälpa dig om du är rädd, men så här kan du inte ha det längre. Du låter den här killen förstöra ditt liv. Ta hand om dig själv nu, ta ansvar för dig själv och ditt arbete.

Du fixar detta TS! Tänk på att du skött ditt jobb exemplariskt under lång tid och gå dit med högburet huvud. Du kommer att ses som väldigt suspekt om du börjar prata om att omboka och det innebär bara att du skjuter upp eländet.

Du håller på att gräva ned dig totalt känns det som. Jag förstår att du ville känna dig hyfsat förberedd, men jag gissar att du inte frågat vilka som ska närvara på mötet (vilket hade varit hur enkelt som helst att göra)eller ringt facket, utan det ska du "ta tag i sedan när du orkar". Du har väldigt många flyktbeteenden nu och målar in dig i ett hörn och allt blir bara jobbigare. Det bästa är ju givetvis om du gör slut med sambon, men att också börja skjuta upp problemet på jobbet kommer göra ditt liv outhärdligt till slut och du kommer inte att se någon utväg någonstans. Jag tror också din brist på iniativförmåga beror på en depression, då har man ingen ork att träffa vänner eller ta tag i något överhuvudtaget.

Du behöver någon som kan hjälpa dig och pusha dig att ta tag i saker, som kan finnas som stöd för dig när du tar dig an saker, ring vårdcentralen imorgon bitti och be om en kurator. eller psykologkontakt där för det ändamålet.

Jag tycker du borde ringa din vårdcentral. Jag tycker du verkar må så dåligt att du borde få bli sjukskriven ett tag. Det löser inte grundproblemet med din kille, men det skulle ge dig kraft (hoppas jag) att ta dig ur din situation. Du skriver själv att du är deprimerad och helt iniativlös och bara vill försvinna, vilket tyder på en depression.

Jag förstår om du blir superledsen av att kollegorna gått runt och stört sig på dig och granskat saker du gjort och hittar småfel. Samtidigt har du haft en jävla tur när de inte upptäckte det stora du gjort, fifflet med tiderna, som de kunnat få dig sparkad för. Och vissa av småfelen "erkänner" du och i somliga sammanhang känns det orättvist beskylld och felaktigt. Det må så vara. Men du skriver själv att i grunden har du inte skött ditt jobb på flera sätt. Jag tycker det är dags för en time out för dig. Sjukskrivning och psykologkontakt och stöd i att ta dig ur allt trassel. Din kollega kanske också mår psykisk dåligt, men det gör ju du också, så ur det perspektivet har du rätt, det är "fel på dig", men det blir bara värre av att du går till jobbet när du är sjuk av allt jobbigt där hemma och folk går och retar sig på dig och inte litar på att du sköter ditt jobb. Precis som när man är förkyld kan man bli sjukskriven av att vara deprimerad. Det är inget konstigt med det.

Svårt att på ett forum uppfatta sig om vad som händer på arbetsplatsen, men kollegorna verkar också uppfatta att "TS inte kan ta kritik" så det verkar som att de ändå upplever att de inte når fram till henne om de framför kritiken direkt till henne, sedan om det är sant eller osant är omöjligt för oss att veta tror jag. Att kollegorna "snackar skit om henne" kan ju också i kollegornas ögon handla om att de ventilerar något de sinsemellan upplever som ett problem på arbetsplatsen.

Det är möjligt att de lindat in sin kritik för mycket, så du därför inte ens uppfattat det som kritik. Jag vet inte. Men konflikträdsla är ju inget ovanligt.

Jag vet inte om det rätta egentligen är att byta jobb (även om jag förstår att det känns olustigt med så knepiga jobbarkompisar). Felet är ju egentligen inte ditt jobb, du kan ditt arbete och har varit jättebra på det tidigare, men din hemsituation med våldtäkt, misshandel och elände gör helt enkelt att du blir en sämre arbetstagare. Som grädde på moset blir det oxå dålig stämning på jobbet när folk inte vet hur de ska tackla din psykiska förändring och allt blir bara värre.

Om du mår bättre av det tycker jag absolut du ska försvara dig mot överdrifter och falska beskyllningar. Det är väl egentligen ingen som förhindrat dig att försvara dig, slå näven i bordet och säga till chefen att nej, vissa saker stämmer inte Om något gått snett på jobbet är det ju inte rätt att du får bära skulden bara för att du begått vissa andra små fel och verkar ur balans. Men det är lätt att någon specifik person blir något av en syndabock och du är så nedtryckt i skorna av din sambo att du verkar svälja det mesta.

Men du ska ju inte behöva ha det så här. Om du byter jobb kommer du ändå befinna dig i en situation där du riskerar att sköta jobbet sämre än andra (pga dina hembekymmer) och dina nya arbetskamrater kan börja fundera över vad som pågår och vem du är egentligen.

Har du någon i din närhet som kan hjälpa dig med ditt "trassel" eller är du helt ensam med den här killen? Jag skulle önska att nu läger du fokus på livet utanför jobbet. På dig och på sambon. Det finns inget hopp kvar för er, det finns saker som varit bra en gång, men det kommer aldrig tillbaka. Aldrig. Det finns ett liv utan denne kille, ett bra liv, ett liv där du kan sköta ditt arbete och få arbetskamrater du också kan ha som vänner. Ett liv där du får blomstra upp istället för att bli nedpsykad en en sambo. Du känner dig svag nu, men jag lovar dig, att du kommer att börja växa när du lämnat honom. Och du behöver inte stå ensam om du lämnar, det finns många som kan stå i en skyddande ring runt omkring dig och känner du ingen själv, så finns det kvinnojourer och andra. Snälla, slösa inte bort det enda liv du har på den här människan, det är inte värt det! Det finns i slutändan bara kaos och mörker och ångest med honom! Ska han nästan döda dig för att du ska lämna honom eller vad krävs tror du? Det som är bra med denne kille kan du också få hos andra, andra som inte slår och psykar dig! Livet är kort, låt inte denne man förstöra så mycket för dig. Det är inte ditt fel att det blivit så här, du har inget att skämmas för, men det finns en väg ut. Tro mig. Men livet är kort, fan, låt det inte gå 25 år innan du lämnar honom. Kram.