Tror jag kommer få sparken..:(

Jag tror verkligen inte mötet kommer handla om min relation till min man, jag är väldigt säker på det. Kommer inte klara av att berätta face to face heller, har extremt svårt att prata om det. Min chef skulle nog vara den sista personen jag skulle prata med om jag fick välja nån... Jag vill inte ha deras sympatier eller blickar, hatar sånt. 

Tack så troligt mkt för alla svar! Känns skönt att kunna prata med någon om det, har ingen jag kan prata med om det här. Har liksom inte orkat berätta för någon men ska nog berätta för någon vän senare i veckan.  

Vad som får mig att bli misstänksam när det gäller vad mötet ska handla om är att jag fick reda på det med så kort varsel och att min chef knappt sa någonting om det. Om det nu inte vore så farligt, om det t.ex. bara handlade om att jag hade sjukfrånvaro skulle chefen väl säga det? Det känns verkligen som att min chef vill att jag ska vara oförberedd.

Den fackliga förtroendemannen..? Jag har aldrig ens hört atalas om det, vet inte ens hur jag får kontakt med henne/honom. Usch, har ont i magen.

Kan jag vägra mötet idag och boka om?

Varför jag ville boka om mötet var för att vara lite mer beredd. Har haft fullt upp senjag fick reda på det, inte hunnit tänka så mycket. Jga tycker det exempelvis är jobbigt att inte veta vilka personer som skulle vara med och dessutom ville jag hinna prata med facket innan och få råd. Det var inga som helst problem att boka om. Jag kommer skriva här hur det gick sen.

Det enda jag vill göra är att åka hem och gråta typ, hoppas på att jag är sjävl hemma senare. Orkar inte med folk. Känns jätte jobbigt då jag vanligtvis vill träffa mina vänner så mkt som möjligt. Nu orkar jag inte för att jag hela tiden måste spela en roll, jag kan liksom inte hålla masken längre. Har ställt till det så mkt och har så mkt att ta tag i så att det blir förlamande, orkar knappt nått. Men jag måste tänka att det blir bättre nån gång, det är lite mörkt just nu.

Fast då borde väl inte min chef varit otrevlig mot mig som hon varit den senaste tiden? Om man är orolig för någon frågar man väl bara, inte gör det till en stor grej. Då kunde hon väl säga att vi skulle prata om min hälsa

Nej, jag pratar inte med någon om det här. Det är nästan omöjligt att hålla masken, har trappats upp så mkt på så kort tid. Jag känner också att snart klarar jag inte mer. Är konstant ledsen nuförtiden, gråten sitter liksom i halsen hela tiden. Om det inte var så att jag har vissa personer i mitt liv som skulle bli väldigt ledsna om jag inte fanns kvar så skulle jag nog inte orka mer utan göra ett väldigt egoistiskt val. Nu är det tyvärr inget alternativ. Får se hur det går helt enkelt. Om jag blir av med jobbet kan det ialf inte bli så mkt värre.

Jag har gjort det och jag har pratat med en person men det funkade inte så bra. Det gav mig liksom inget, mådde bara sämre av att gå dit. Har fått medicin, ska försöka komma ihåg att ta den, är rätt dålig på det.

Just nu känns det som att jag inte orkar en dag, är konstant ledsen. Finns inget. Funderar på att ringa vårdcentralen för jag tror aldrig jag mått så här dåligt. Brukar ju finnas någon ljusning. Jag fattar inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag kan inte se någon utväg just nu.

Sådär,nu har jag uppdaterat!

Men alltså, det är inte jag som överdriver då? Jag kanske inte har rätt att känna så här? Det är kanske dom som har rätt? Kan det inte vara att jag förtjänade det här?

Jag vill absolut inte ha något möte med dom, jag skulle inte klara det just nu. Jag vill inte att dom ska se mig gråta. Det känns inte som att de vill prata med mig heller då hade dom ju gjort det? Min chef har till 100% ställt sig bakom dom, det är ialf så jag upplever det hela.

Jag är totalt knäckt och har noll energi. Just nu orkar jag inte ta tag i nått men jag ska börja söka nytt så småningom. Men jag kan nog förtfarande bli av med jobbet, uppföljning om några veckor.

Självklart tar jag åt mig av kritiken. Det som rör hur jag sköter mitt jobb känns hanterbart då det är upp till mig att bara ta tag i det och se till att jag gör mitt jobb bra. Det som jag mår dåligt över är allt mina kollegor sagt. Det känns bara så jobbigt att jag inte haft någon möjlighet att försvara mig, det dom har sagt har ju blivit till en sanning. Vissa saker av det dom sagt stämmer ju inte och min chef tror på vad dom sagt. En av mina kollegor(den som jag tror dragit igång det lite) har gjort så här tidigare.
Det här är alltså personer jag måste jobba med varje dag, som jag pratar med varje dag. Jag har dessutom tyckt att vissa av dom har varit extra trevliga på sistonde, vilket känns så otroligt falskt nu.

Det är klart att jag skulle vilja säga upp mig men jag skulle nog ha svårt att få jobb då jag ju inte mår så bra och det är lite svårt att försöka sälja in sig själv då. Mitt sjävlförtroende existerar ju inte. Jag önskar jag bara kunde försvinna, har lite för mkt problem just nu, och noll initiativförmåga.

Jag har bla skrivit "Han blev anhållen för misshandel, vad händer nu" och "Polisen vill att jag kommer in på förhör, ger de upp om jag inte svarar?". Har skrivit flera andra men hittar inte dom just nu. De flesta tror jag ligger i myndighetskontakt, Misshandel/våld och allmän debatt.

Jag förstår din poäng. Men mina misstag har oftast inte gått ut över mina kollegor. Eller jag har faktiskt inte gjort lika mkt som jag brukar, och det har väl gått ut över dom när jag tänker efter. Tidigare är jag den som brukade göra mest och jobba snabbast. 

Jag vet att jag har mig själv att skylla i det här, jag tycker bara att det kunde hanterats annorlunda. Dessutom är ju vissa saker inte sant av det dom(eller tror det är en viss person) sagt. Min chef tror dom och jag har inte haft någon som helst möjlighet att försvara mig. Det är det som är det jobbiga. Det andra får jag bara ta tag i helt enkelt. Skitsamma, är lite mkt nu bara. 

Men det konstiga är att jag inte ens kan komma på att jag fått någon kritik, ialf inte de senaste 1-2 månaderna. Mycket av det dom säger känner jag inte igen alls. De flesta på min arbetsplats har väldigt svårt att prata med varandra om såna saker, folk vågar liksom inte, vilket jag tyvärr tror leder till skitsnack.

Det chefen har sagt till mig, fel som hon upptäckt, är bara småfel, fel som även mina kollegor gör. Skillnaden är att jag gjort väldigt många småfel på sistonde.

Av det mina kollegor tagit upp med chefen, det mesta känner jag inte igen alls. Och eftersom jag gjort fel på andra punkter så tror ju min chef på allt mina kollegor säger. jag har ingen chans att försvara mig utan jag får helt enkelt ta det, även fast det känns lite orättvist.
Får se om jag blir av med jobbet eller inte, hur som helst ska jag börja söka nya jobb senare i år/början av nästa år.

Hejhej,

Det har gått rätt bra. Första mötet var ju en chock men till nästa möte verkade det som att min chef börjat förstå att det kanske är dom andra kollegorna som överdriver en del samt att allt de säger faktiskt inte stämmer. De passar på nu när jag faktistk har gjort en del fel. Jag har skärpt till mig och jag tar ansvar för allt det som jag faktiskt gjorde fel.

Mina kollegor(eller det gäller bara 2 personer, inte alla mina kollegor) har aldrig tagit upp något problem med mig och även fast jag förstår att det inte är en lätt sak att göra så har dom ju ljugit till min chef när dom sagt att de gjort det. Vissa saker dom påstår är rena lögner, att jag skulle ha sagt vissa saker osv.
Det är Det som stör mig, som gör att det känns jobbigt. Allt det jag faktiskt har gjort fel tar jag ansvar för helt och hållet.

Kör ialf med taktiken Kill them with kindness och det verkar funka väldigt bra. Min chef har vänt helt och hållet och verkar vara mer på min sida då hon verkar förstå att vissa av mina kollegor överdrivit och inte hållt sig till sanningen alla gånger.

En av mina chefer vet nu om att jag har det lite jobbigt. Han vet att jag ska till polisen på förhör, och han vet att det är pga att jag blivit utsatt för brott. Han vet inte vem som gjort nått eller vad som hänt. Det vill jag heller inte att någon på mitt jobb ska veta, vill inte bli behandlad annorlunda.
Det är samma kaos hemma som vanligt men jag har ialf börjat ta små, små steg mot att komma loss. Kommer ta tid, men jag hoppas det kommer gå bra.

Tack för alla svar och uppmuntrande ord, uppskattas mkt

Jag läste nån notis om det och det skulle vara extremt bra för mig. Även fast det inte skulle bli nån rättssak av det hela så klarar jag inte av det här sjävl. Dock skäms jag alldeles för mkt för att be om hjälp också, så jag får skylla mig lite själv.Tack:)Ja exakt! Ibland kan man behöva ett uppvaknande, jag vill ju itne missköta mitt jobb, jag var/är bara så långt ner att det är väldigt svårt. Jag tänker att jag tar det dag för dag, jag kan alltid bli sjukskriven(min läkare nämnde nått om det).

Tack så mkt för de uppmuntrande orden:)

jo, men jag vill ju inte förlora mitt jobb, då blir det nog svårare att ta mig ur situationen. Men jag vill såklart inte bli sjukskriven, jätte viktigt att jag har kvar mitt jobb så jag kan klara mig ekonomiskt.