Så förbannat trött på att leva

Ingen som vill knulla med dig längre?

Jag vill skilja mig men inte mannen. För jävla jobbigt.

Vad har knulla med saken att göra ? Känner mig överflödig och ensam, det är det värsta. Och som svar på din fråga : nej

Man orkar för att man måste. Med barn har man helt enkelt inget annat val.

Men du, vad är det som är svårast, som gör att du känner som du gör? Den oändligt oöverskådliga vardagen där man som ensamförälder måste ta allt, allt, allt hela tiden? Eller livet i stort? Saknad efter en speciell Någon som du kanske eller kanske inte vet vem det är?
Har du känt såhär under en längre tid eller är det något som kommit nyligen?

Ett råd är att, till att börja med, försöka få någon att prata med. Din vårdcentral har en kurator knuten till sig, beställ en tid där. Denna person kan sedan hjälpa dig att reda i det som känns jobbigt, hänvisa dig vidare om det behövs, kanske ge dig strategier att hantera svårigheter.

Hoppas att du hittar gnistan och viljan att inte bara överleva utan att faktiskt leva snart igen.
Kram!       

Ingenting. Bara frustrerad själv ikväll för att jag längtar efter närhet. För att allt är så oinspirerande.

Jag pratar med psykologer, psykiater.... Men det är inte samma som att ha någon vid sin sida, eller ha vänner

Nä, det är ju sant. Just ensamheten är tung. Var det länge sedan du blev ensam?

Vid årsskiftet 2010/11. Vi bor fortfarande i samma stad, jag kan inte tänka mig att flytta bort från mina älskade barn. Men samtidigt blir det ju ett 'fängelse' om du förstår vad jag menar. Jag avskyr att bo här, vill flytta hem till Sverige (eller Norge) men det bara går inte..

Det är tungt. Psykologer i all ära, men de kan inte vara substitut för vänskap eller kärlek. Förhoppningsvis har du goda stunder med dina barn? Kanske kan du engagera dig i något viktigt (viktigt för dig)? Ja, jag kan inte ge mycket tröst men jag hoppas att det blir bättre.

Jo jag har goda stunder med dem, men jag känner mig håglös och likgiltig ofta. Orkar inte så mkt heller även fast jag skulle vilja. Jobbar 50% och när jag kommer hem från jobbet gör jag typ ingenting fram tills jag somnar. Livsgnistan och drivkraften att ta sig för något är som bortblåst

Ja Gud ja, vad jag förstår! Det enda som håller mig kvar i den här miserabla skithålan är just barnen. Annars hade jag flyttat långt härifrån för länge sedan. 

Själv har jag perioder upp och ner. I omgångar kan jag tycka att det ändå är rätt behagligt att vara ensam; att kunna sköta mig själv och barnen som jag vill; att ha min egna ordning i skåp och lådor, att sova på tvären i sängen bara för att jag kan. Andra perioder är jag så innerligt trött på att alltid vara den som måste sköta hela hushållet själv, att aldrig kunna säga "du är snäll och fixar tvätten, jag orkar inte" eller att aldrig få lite vuxen uppskattning och närhet.

Det är så lätt att vara präktig och komma med tusen goda råd, men är man i en mental svacka så kan man ändå inte ta till sig något av det, så jag låter bli.