Så förbannat trött på att leva

Jag och min fd har ganska så bra kommunikation iof, det går bra på det sättet. Men jag känner mig ensam i världen.

Håglösheten är väl en del av depressionen? Nå, du kanske inte behöver göra något storartat. Vad vet jag. Titta på TV kanske räcker. Hoppas att det finns andra där förutom ditt ex och hennes vänner. Hjälpa till i skolan ? Brukar gå i många länder.

Det är svårt att finna vänner tycker jag, är 40 år gammal och känner mig bara ivägen generellt sett :(

40? Du är fortfarande ung. Bor du i nån håla på tyska landsbygden? Då är det svårt att hitta vänner förstås. Eller det allra värsta på nån ö med dåliga förbindelser.

Island

DET var tungt. Inte för att jag känner till Island men jag känner andra grupper som är små. Hoppas du inte stött dig med många.

Har ingen riktig koll på vad klockan är hos dig... Här håller jag just på att skicka ungar till skolan (nåja, motivera dem att äta frukost och packa sina väskor i alla fall), men ville bara titta in och önska dig en så bra dag som möjligt.
Jag kollar av tråden lite då och då under dagen för att se om du skrivit något och hur du mår. Det finns inte mycket jag kan göra för att hjälpa dig, men lyssna (läsa) kan jag i alla fall. Vill du så inboxar jag, men jag vill inte vara påträngande om du tycker att det blir jobbigt.
Ta hand om dig!   

Detta låter exakt som den situationen jag var i 2007-2009, men jag bodde i Finland.
Jag orkade inte att stanna, så jag funderade lite på samma sak som du gör. Till slut kom jag fram till att jag måste flytta hem till Sverige igen för att överleva. Det var bättre för min dotter att ha en pappa i Sverige som var glad och levde än en lat, slapp, likgiltig, psykiskt nedstämd och kanske död pappa om det hade fått fortsätta.

Du har tre val:
1. Stanna och acceptera som det är.
2. Stanna och förändra situationen.
3. Flytta och förändra situationen.

Jag röstar på att du kör på nummer 3. Det kommer att vara en jobbig tid, men dina barn kommer att förstå om du förklarar för dem. Om inte annat så kommer de att förstå när de blir äldre.
Hellre en pappa långt bort än ingen pappa alls.

Flytta till Norge, jobba hårt och tjäna mycket pengar så att du har råd att flyga till dina barn på helger eller låta dem flyga till dig på lov och helger.
Använd Skype och prata med dem ofta med webcam.

Börja planera, se framåt, så får du livsgnistan tillbaka.

Tack för inläggen Helen, och visst har du rätt Mr C. Jag känner bara att jag är osäker på om jag pallar att vara så långt från mina barn. Du kan gärna inboxa Helen, du är inte påträngande.

Men pallar du att leva som du lever nu då? Välj mellan pest och kolera?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara...... Jag existerar..liksom, men jag känner egentligen inget som påminner om glädje. Visst är det lite bättre när mina barn är hos mig om helgerna men jag har ingen extra ork att leka med dem. Det gör mig bedrövad för jag vill vara en trygg, snäll och rolig pappa. Jag jobbar 50% på ett fritids för handikappade barn. Jobbet är ok men jag umgås inte med vare sig arbetskamrater eller några andra för den delen heller på min fritid. Sitter bara hemma och är deprimerad och har ångest. Går både på concerta och anafranil (antidepressiva) och det hjälper upp litegrann, utan detta skulle jag inte orka gå upp ur sängen överhuvudtaget. Som jag beskrev det i min trådstart. Tillvaron känns bara som en lång, seg och färglös transportsträcka mot döden :(

Okej, detta är för avancerat för mig för att kunna ge några råd. Jag kan bara berätta hur det var för mig, jag flyttade och det räddade mig. Jag har aldrig ätit några piller eller gått till psykolog eller liknande.
Bort från situationen jag inte gillade, började om på ny kula och sedan jobba mig tillbaka.

Det är svårt att hitta motivationen eller ens tro att något kan hjälpa en. Ta hand om dig själv och din familj genom att laga nyttig mat och göra saker de tycker om. Det kommer inte bara ge något att sträva mot men även öka hälsan vilket förbättrar det psykiska så att man orkar mer. Försök att vara lite mer öppen och stäng inte ute det folk har att ge dig. Ha inga krav på dig själv när du pratar med andra.
"Det gör mig bedrövad för jag vill vara en trygg, snäll och rolig pappa. " Ifall du jobbar emot att nå dessa mål så lovar jag att du kommer må bättre. Tänk dig hur du vill vara och gör uppoffringar för att nå dit. Ge dig själv inte skit när du misslyckas utan ge dig creds för att du vill och försöker. Du kanske bara inte riktigt vet hur eller tror att du kan? Tolka inte dina dagliga ögonblick som något som ska passera, ta vara på varje ögonblick fullt ut. Se inte städning och det som måste göras, utan ge all din energi och fokus åt sysslan du gör för tillf'llet. Då blir det enklare och kan tillochmed bli ganska behagligt även fast det kanske inte är superkul. Det som gör en glad är aldrig meningslöst även ifall hjärnan säger det.
Lite grötigt men det är mina tankar.
Jag tycker denna videon är intressant
">

 

Det är just det som är jobbigt, att veta att det egentligen bara är jag själv som kan 'rycka upp mig' för att må bättre. Känner mig svag på det sättet, och det skrämmer mig :(

Kan stark rekommenderar den blogg för er som vill stötta och läsa om en mamma med psykisk ohälsa hur hennes vardag och olika känslor. Mammamedgad.blogg.se