Folk responderar beroende på hur man är mot dem?

Jag har märkt att nästan vem man än pratar med, så besvarar de en mer utifrån hur man låter på tonläget när man säger saker än att verkligen ge svar på det man frågar om.

Ett exempel jag kan ta är när jag skulle opereras för hudcancer. När jag pratade med en av läkarna var jag i ett uppstressat tillstånd och lät väl inte sådär jättetrevlig på rösten. Och han menade på allvar att min tumör var elakartad och riskerade att sprida sig.

När jag senare pratade med en annan läkare så var jag betydligt lugnare och trevligare och den läkaren sa att min tumör var godartad och att det lätt gick att ta bort den.

Det här är bara ett exempel på vad jag menar med att man blir bemött utifrån sitt tonläge, vilka känslor man sänder ut via rösten m.m.

Likadant när man pratar med folk om t.ex. miljöförstöringen. När man själv har en negativ inställning och tror att det är kört för miljön och mänskligheten så nickar de andra med en deprimerad uppsyn och instämmer i det. Men när jag pratar om miljön generellt utan att lägga några känslor i det får jag ofta svar som att klimathotet och miljöförstöringen är överdriven och förklaringar om att "klimatet har alltid ändrats".

Eller när man frågar en vän om man får låna några hundralappar. Även om man säger till vännen att hen får igen dem så snart man får pengar, så blir svaret ofta ett nej om man verkar desperat, nervös eller uppgiven. Men om man säger det på ett trevligt sätt och är mer personlig, samt anger skäl till varför man behöver låna så brukar man oftare få ett ja.

Jag skulle kunna rada upp fler exempel men kommer inte på något just nu. Men jag tror att några av er ändå har en liten hum om vad jag kan mena, även om ni inte direkt är medvetna om det i det vardagliga livet.

Då slår mig samtidigt också tanken att om människor endast responderar känslomässigt på det man säger, hur kan folk då samtidigt uppfatta sig som ärliga? För om man ljuger för någon för att man inte gillar personens tonläge eller blick, så kan man väl knappast kalla sig ärlig?

Rent känslomässigt är man ju förstås konsekvent men inte rationellt / logiskt /intellektuellt.

Vad har ni för egna erfarenheter eller uppfattningar om detta?