Hur känner ni inför klimakteriet? Har ni hunnit få de barn ni önskar?

Tack för era svar! Det är så skönt att veta att det finns andra där ute som har samma känslor och tankar. Det hjälper mig att både glädjas åt mitt enda barn och att acceptera - utan att döma - min egen längtan efter ett till (som kommer att förbli just en längtan). Jag är så oerhört lyckligt lottad.

Jag startade den här tråden i höstas när min mens för första gången i mitt liv var fyra veckor försenad. Nu har det hänt igen. Jag var hos vårdcentralen för att ta andra blodprover så då passade jag på att göra ett gravtest. Inte för att jag för ett ögonblick trodde att jag var gravid, men ändå... Nej, jag var inte gravid. Det är nu 60 dagar sedan mens och jag kommer inte att få ett syskon till vårt underbara barn. Aldrig någonsin. Jag känner mig så svart och tom inombords och tänker på hur KORKAD jag var som inte fick barn tidigare i livet - varför, varför träffade jag inte min man tidigare!? Det är som om jag lever i två universum: ett där jag är överlyckligt över min man och mitt barn, ett annat där jag har ena foten i graven och allt är svart, sorgligt och hemskt.

Hur tar man sig igenom sorg och längtan? Klingar den av efterhand? Vi har försökt få syskon i 2½ år, men kanske var jag i klimakteriet hela tiden, eftersom det inte gick?

Finns det någon därute som har kommit längre i sin sorgeprocess än jag och som kanske har kloka tankar att dela med sig av? (Mer än att glädjas åt det jag har för det förstår jag ju logiskt, men min känslor är någon annanstans).

Förlåt om jag verkar otacksam över allt fint jag har. Jag vill verkligen inte göra någon annan ledsen.

Hej LinneaSvea
När det är dags att ge upp vet man bara själv... Jag hade den ofattbara turen att bli spontant gravid när jag var 44 år och 11 månader och födde sedan vårt barn när jag var 45 och ½ år. Eftersom jag verkade vara ovanligt fertil för min ålder försökte vi få syskon under 2011-2012-en bit in på 2013. Jag trodde verkligen att det skulle gå under första året.

Nu känns det som om jag själv har klantat till det (till saken hör att jag gjorde en abort när jag var 42 som jag nu ångrar, även om det då var "rätt" trodde jag).

Jag vill inte heller att denna sorg ska ta över mitt liv. Jag har träffat en präst i år vid flera tillfällen i år och pratat om åldrande, klimakteriet, sekundär barnlöshet. Hon är väldigt bra (kvinna,55+) och jag är glad att jag har fått den möjligheten. Under januari, februari och delar av mars mådde jag också bra och kunde fokusera på min lycka att ha ett barn och en underbar make. Men så började mensen strula igen (nu är det drygt 60 dagar sedan jag hade senaste mensen) och varje gång det händer är det som att jag tappar fotfästet litet grand. En del av mig fantiserar om att det har hänt ett mirakel och att jag är gravid (typ Hollywoodskådespelerskan Laura Linney fick ett barn när hon var 49 och det finns kvinnor här och var innan fertilitetsbehandlingarnas tid som faktiskt har fått barn så sent - bara det att jag verkar inte vara en sådan kvinna). En annan del av mig blir arg och ledsen över att mina äggstockar är på upphällningen. Då tänker jag att det vore lika bra att mensen upphör helt så att jag slipper dessa känslostormar kring syskonlängtan (som inte blir bättre av de hormonstormar som förmodligen pågår i min kropp pga. klimakteriet).

Men så vissa dagar, som i dag, känner jag mig så lycklig över min man och mitt barn att jag inte har tänkt på att jag inte är fertil längre och då tror jag nu äntligen börjar jag komma igenom sorgen... Och så några timmar senare kan jag vara helt förkrossad igen.

Prästen sade till mig att sorgearbete är att man är just i sorgen, lever sig igenom den. Det är väl det jag gör, antar jag. Men den får bara inte överskugga den lycka som finns i mitt liv, tänker jag.

Hej igen
Under min graviditet fick jag tidigt problem med högt blodtryck och sedan fick jag havandeskapsförgiftning. Jag måste, nästan fyra år senare, medicinera mitt höga blodtryck. Ofta går det tillbaka efter graviditeten men så blev det inte för mig. Äggdonation i sig ökar risken för havandeskapsförgiftning så det är orsaken till att jag inte har vågat mig på det, jag har liksom redan en risk i mig själv därutöver. Nu fyller jag snart 49 så nu är jag ändå för gammal för äggdonation. Tiden går fort så jag försöker njuta varje dag av vår 3½åring (och hålla mig i trim så att hen inte ska "lida" över att jag är gammal, min man är dock yngre).

Jag tänker att om det hade varit meningen att jag skulle få ett barn till skulle det ha skett spontant efter 45. Jag har en god vän som fick barn, spontant gravid, vid 47. Men det är nog inte meningen helt enkelt.

Hej
Jag åt DHEA andra hälften av förra året. Kanske har jag haft något tidigt missfall under 2012 och 2013, det vet jag inte. Men i morgon fyller jag 49 så jag är nog helt enkelt för gammal, tror inte jag har några ägg kvar. Min mens är dessutom helstrulig.

Tills jag var 45 hade jag lätt för att bli gravid (och behålla barnet vad det verkade) och också superregelbunden mens. Jag åt inte DHEA eller något annat då, men jag hade en "sund" livsstil, tränade lagom mycket och åt vettigt. Men framför allt hade jag nog goda gener och enormt mycket tur.

DHEA hjälper säkert många, men till slut är man nog för gammal, biologiskt alltså. Och visst finns det kvinnor som blir spontant gravida (dessutom utan att äta DHEA eller något annat) och föder levande barn efter 45, min kompis är ett exempelt på det, och jag känner flera (inklusive mig själv) som detta har hänt för precis innan eller när man är 45. Men för min del verkade det som om min fertilitet tvärdog efter jag födde mitt barn då jag var 45½ år. Jag har också läst i boken "Hej klimakteriet" (rolig bok som jag varmt rekommenderar) att det finns kvinnor som får barn sent och sedan kommer direkt in i klimakteriet. Så här i efterhand tror jag att det var det som hände mig. Min mens började strula när den kom tillbaka efter amningen och nu, när jag nästan är 49, har den just hoppat över två cykler - den är som bortblåst. Men annars har jag inga klimakteriebesvär. Det är väl mer sorgen över min egen klantighet; aborten jag gjorde när jag var 42 (det verkade "rätt" då), men det har jag "sonat" under alla år av fruktlösa syskonförsök. Åtminstone har jag blivit en avsevärt ödmjukare människa än jag var innan syskonförsöken. Förhoppningsvis en klokare mamma också.