Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Att det finns såpass många människor här inne som anser att en vuxen kvinna anser (direktcitat från TS) "vi har gått igenom samma sak" jämförande ett extremt tidigt missfall, och någon som förlorat en 7-månaders bebis, INTE är pantad.... Gör mig lite mörkrädd...

Jag har fått tre tidiga missfall och två levande barn.
De två första missfallen var fruktansvärda, och jag sörjde djupt. Precis som Anonym (Olika) hade jag hunnit drömma en hel del om mitt högt efterlängtade barn (det tog tid att bli gravid i början), och varje missfall kändes som ett bevis på att jag aldrig skulle få bli mamma. Jag skulle aldrig drömma om att kalla dessa små icke livsdugliga embryon för "änglabarn", för det är de inte. De var drömmar om barn, som aldrig blev några barn eftersom de slutade leva medan de fortfarande var embryon. Jag har förlorat tre drömmar om barn, men jag har tack och lov inte behövt uppleva att förlora ett barn, och jag hoppas vid gudinnan att jag aldrig behöver göra det heller.
Det påminner mig om en "kompis" till mig som började försöka bli gravid strax efter mitt andra missfall. Hon visste om att jag fått två missfall på två år, då vi pratat öppet om det. En dag kom hon till mig och sa: "Nu förstår jag hur du känner. Vi har försökt i tre månader nu och jag är fortfarande inte gravid, så nu förstår jag"
Det är EXAKT samma sak som din unga dumma kollega gör.
Hon har all rätt att sörja sitt missfall precis hur mycket och hur länge hon vill, men hon KAN inte och HAR INGEN RÄTT ATT SÄGA SIG KUNNA förstå hur det är att förlora ett närvarande barn som kämpat för sitt liv i sju långa månader.   

Jag har fått missfall i v6, v8 och v11 och jag har fött två levande barn. Jag är tillräckligt empatisk för att inse att jag inte i min svartaste fantasi kan föreställa mig hur det är att föda ett barn alldeles för tidigt och sedan kastas mellan hopp och förtvivlan i sju långa månader för att till sist se mitt barn förlora kampen. Min yngsta var på väg ut i v28 men de fick stopp på det, jag var inlagd på antenatal, men jag kan fortfarande inte ens föreställa mig hur en månad på neo skulle vara. Det beror inte på brist på empati utan tvärtom. Jag säger inget om den unga kvinnans sorg, jag säger bara att hon inte vet vad den andra kollegan går igenom.

Exakt! Så orden "jag vet precis hur du känner det" är alltid mer eller mindre respektlösa...

Någon som försökt bli gravid i tre månader kan omöjligt förstå hur det känns att ha försökt i två år och fått två missfall. Endast någon som är i stort sett empatilös kan tro att det är så.

Fast den ena var mamma till ett barn som kämpade för sitt liv i sju månader, den andra såg ett plus på stickan och började sedan blöda...

Vilken del av "de hade försökt att bli gravida i tre månader" är svår att förstå? Jag beskrev min kompis som jag diskuerat detta med i många år på en väldigt intim nivå. Jag kan rapportera exakt hur dessa samtal gått till om du vill, men jag ser inte poängen med det.

Fast där har ju alla möt personerna. Det är en stor skillnad än att ha en vision som går i stöpet.

Någon som försökt bli gravid i tre månader kan omöjligt förstå hur det känns att ha försökt i två år och fått två missfall. Endast någon som är i stort sett empatilös kan tro att det är så.

Men sorgen är säkert den samma i början men att säga att missfall i v,5 är detsamma som att förlora ett barn som levt är något som jag och många andra opponerat oss mot för det är inte detsamma att mista ett foster och att mista ett barn som har levt. Ingen har nedvärderat sorgen i sig och det är detta du har svårt att förstå. Att det inte är någon skillnad mellan sorg, bara att sorgen tar olika lång tid att bearbeta och viss sorg kommer alltid finnas med en i livet men jämförelsen mellan ett foster och ett barn som levt är det skillnad mellan. Eftersom det ena är en vision och det andra en livs levande person.
Sorgen är den samma och man går igenom samma faser i en krisreaktion oavsett vilken kris man går igenom. Det gör man och det är det bevisat i forskning.
Och du skriver ang barnlöshet är ju en vision om livet med barn. Det är ingen person de sörjer utan något som aldrig blev. Den sorgen är verklig och det är en sorg som är helt legitim Men man kan inte jämföra den och komma och säga detta till någon att man vet hur det är för den som har förlorat en existerande person. För det är milsvid skillnad. Det hade ju varit samma sak att någon som gått igenom en skilsmässa kommer och säger till den som förlorat ett barn att de vet hur det är för att de gått igenom en krisreaktion utan att ha förlorat en människa in i döden.

Men min fråga till dig. Har du upplevt sorgen av att förlorat ett redan existerande barn?
Jag har både haft ett antal missfall och förlorat ett existerande barn och vet att det är en milsvid skillnad.

Du ser inte den minsta skillnad mellan en början till ett embryo, där embryot främst består av en liten fettklump som så småningom skulle ha kunnat bli ett hjärta, och ett livs levande barn som levt i verkligheten i flera månader?

Det finns inga missfall i vecka fem, det kallas mens.....