Jag erkänner...
...att jag gärna är i centrum med min stora mage vid fikabordet.
...att jag medverkar till att samtalet styrs in på förlossning och namn för tredje gången den dagen.
...att jag sitter och känner efter sparkar och ler för mig själv bland folk.
...att jag tar chansen och klär mig i åtsittande kläder som visar upp magen för jag tycker den är så fin.
...att jag klagar på att vara gravid trots att jag har en normal graviditet utan några speciella problem.
Jag är så van vid att det är jag som är den ofrivilligt barnlösa. Nu när det äntligen är min tur så vill jag bara vara gravid fullt ut och njuta av det, utan att ta hänsyn till att det kan finnas folk runt omkring som blir ledsna av att se mig och magen och höra barnsnacket som alla som har barn så gärna går in i. Oron för att något ska gå fel ligger alldeles under ytan, sex års väntan och ett antal IVF:er sätter sina spår. Men de bra dagarna, då känns det som att jag tar igen alla gånger jag har önskat att jag var den gravida.
Hoppas att någon som läser detta får tröst av att den där tjejen som sitter och myser med sin tjocka mage som om det var den mest naturliga saken i världen, kan vara någon som har varit där ni är nu, och att ni en dag kommer att vara där hon är.