Jag erkänner...

Grattis! Tyvärr tillhör jag dom som nästan springer om jag ser en gravid så det kvittar att du kämpat i åratal-det vet ju inte jag... Men njuta får du förstås,men samtidigt ha förståelse för om du skulle råka ut för nån sån som jag. Jag är själv väldigt ambivalent hur jag ska bete mig som gravid,jag vet faktiskt inte... Före v.25 kommer jag nog hur som helst inte tro på det och dölja det kommer jag göra in i det längsta ifall det blir missfall återigen. Att vara gravid är m.a.o absolut INGET jag ser fram emot,bara att få ett barn och då testar vi den vägen först.

Jag tror alla som kämpat i åratal för första barnet och gjort flera IVF:er och sen förstås om man ovanpå det haft flera missfall har svårt att tro på en graviditet förrän det gått ganska lång tid. Det är ju inte konstigt alls-man är ju van att det alltid går åt helvete liksom... Men nånstans v.25 går ju gränsen för när nästan alla barn som föds klarar det alldeles utmärkt så du kommer garanterat att få barn!

Det är där min ambivalens ligger också-oron att allt ska skita sig igen och då kommer jag inte våga njuta tillsammans med andras förväntningar att jag borde njuta och vetskapen att säkert nån ofrivilligt barnlös kommer se min gravidmage och vilja spy. Jag tror  att jag kommer bli en försikig gravid,men vem vet? Uppseende kommer jag väcka,få i min ålder är gravida,speciellt i dessa trakter där "ingen" får barn efter 35... Å andra sidan kommer det inte vara mina egna ägg och då är chansen 48% mot kanske 10% max att det verkligen ska bli ett barn så jag kommer ju säkert vara lite lugnare redan från början än vid tidigare graviditeter.

Ja,usch,man blir aldrig nöjd känns det som!