Jag vill inte leva mer.
Jag sitter vid det svarta IKEA bordet, jag och min föredetta sambo köpte på kredit. Till vänster om datorn ligger ett halvskrivet brev till den kille jag är hopplöst förälskad i. Den kille som också skjuter amfetamin och fått mig att känna saker jag aldrig mer trodde mig var kapabel till att känna. Jag har försökt formulera ett "Hej då", i över tre timmar. Väntat på hans telefonsamtal, som ikväll inte kommer att komma.I rummet intill ligger min sexåriga dotter och sover. Det är första gången på sex veckor som hon sover hemma. Hon och hennes lillebror har bott hos pappa, då jag inte haft någon som helst kraft att ta hand om dem. Hon har saknat att vara här. Saknat mig och vad vi var. Jag har saknat henne. Men jag är helt oförmögen att klara av det här igen. Vara mamma. Vara förälder med ansvar som jag inte längre klarar av.
Jag har inga känslor längre, eller någon som helst tanke på andra människor. Bara på honom och på mig. Killen. Han som skjuter amfetamin. Han har fru och två barn som han spenderat en himla massa tid ifrån. Massa tid han istället lagt på mig. Tid då vi knullat med varandra, knarkat tillsammans och åkt bil. Jag hatar honom och vad han fått mig att känna. Att han är den enda som får mig att känna.
Hur hamnade jag här? Jag var världens mest omtänksamma mamma. Ingenting kunde stå i min väg.
Nu är jag ingenting längre. Jag älskar inget. Hatar allt. Vill bara försvinna och aldrig mer komma igen.
Jag var nära att förlora mitt hem pga att jag blev lurad utav min arbetsgivare. Fick nytt arbete och blev sexuellt utnyttjad. Förlorade min närmsta vän och hennes pojkvän i en bilolycka, min andra vän fick cancer och sedan dog min bästa killkompis. Utöver det blev jag drogad och utsatt för en misstänkt våldtäkt i Januari i år. Jag blev också lämnad utav min pojkvän och dessutom av med mitt jobb pga minskat behov utav personal. Där stod jag. Ensam. Svag. Trött.
Sökte hjälp över 50 gånger. Socialen och Psykiatrin tyckte inte att jag hade skäl nog att få vård. Remitterades hjälp, men de "glömde" remissen. Nu kan jag få vänta i upp till sex månader ytterligare. Och jag tror att tills dess har jag funnit modet att ta mitt eget liv. Just nu är jag för rädd.
Jag började med droger för tre månader sedan för att klara av att arbeta, ta hand om mig själv och mitt hem. Tack vare det hände massor. Men nu då? Jag tar det från och till för att slippa känna. Det fungerar. Jag mår bättre utav amfetamin. Det är min drog. Helt klart.
Min mamma och övriga familj har vänt mig ryggen. Det har inte egentligen med detta att göra utan att de själva mår dåligt när JAG mår dåligt. Och de förstår inte allvaret i PTSD el livskris. Enligt dem bör jag bara resa mig upp och tänka på barnen.
Men vad händer när man tillslut inte orkar. När man gett upp och inte vill längre. När det enda som hindrar en från att ta sitt eget liv är rädslan för att misslyckas. Eller rädslan för smärta. Vad alla andra tycker känns inte längre relevant. Jag bryr mig inte längre. Jag älskar ingen. Ingen alls.
Jag är tom.
Nu väntar jag bara.
