Atypisk autism

Jag fick diagnosen 2012. Det innebär som konstaterats att alla diagnoskriterier för autism inte uppfylls. Däremot kan de kriterier som uppfylls vara grava och omvänt kan en person med autism ha mindre grava, men fler, symptom.

Själv har jag problem med det sociala samspelet framför allt.

Om länken fungerar kan man säga att jag har problem inom: A1, A2, möjligtvis A3, men inte B och C.
     
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/autisktiskt_syndrom/dsm_autistiskt_syndrom_speglad/
 
Diagnosen påverkar mig på så sätt att folk blir mer misstänksamma, vissa blir nyfikna och en del visar extra hänsyn. Annars är jag ju som innan jag fick diagnos. 

Jag tycker ju själv att jag är rätt normal, men familjen, chefen och psykologen håller inte med mig. Jag missar essensen i samtal för att jag hänger upp mig på detaljer, glömmer att hälsa (vad är poängen?), ger sällan komplimanger (men när jag gör det kommer de från hjärtat), har svårt för att "prata väder" (men föreläser gärna i timmar om det som intresserar mig), är lättdistraherad, rörig, opraktisk, förstår inte diskreta signaler som folk försöker att ge. Får inte ihop tillvaron på många sätt vilket förmodligen bidragit till depressioner, ångest och utbrändhet. Jag var 45 när jag fick min diagnos.

Inget vidare bra. När jag var ung och bodde själv var det inget problem, eftersom det inte var så mycket att ta reda på och jag hade själv kollen. När jag skaffat familjen och hus blev det svårare. Inte minst med alla räkningar. Innan hade jag3-4 st att hålla reda på. Nu är det nog minst femton. Resten av familjen lägger inte sakerna i rätt låda/hylla/skåp, enligt mig, och då orkar jag inte ens öppna för att leta. Disken kanske är osköljd eller står fel. Det blir bara tvärstopp. Svårt att förklara, men om det inte är på mitt sätt så fungerar det inte alls. Ja, det tar orimligt mycket tid innan jag kommer till skott. Själva utförandet går ofta fort.

Du kan få diagnosen borttagen om den inte är relevant. En undermålig utredning kan ju faktiskt leda till feldiagnos. Tex om man missar miljöfaktorer som påverkat hur patienten beter sig. Om du inte är bekväm med diagnosen så leta reda på en sakkunnig som kan reda ut begreppen.

Det är ju faktiskt ett handikapp/en sjukdom vi talar om och om du eller dina anhöriga inte mår dåligt/hindras pga hur du är kan du ju knappast kallas dysfunktionell.

Blev lite rörigt, men jag hoppas att du förstår min poäng och står upp för vem du är. Att vara frisk är ju också OK, trots allt ;)