Bonuspappa med dilemma

Du talar om en 3-4-åring, då är väldigt många barn mitt uppe i s k " trotsålder". Trots är lite vilseledande, för det handlar om ett absolut nödvändigt utvecklingsstrateg, där barnet ska pröva gränser och forma sin egen vilja. I vissa saker måste barnet kunna få påverka, men våld måste man förstås sätta stopp för. Inte på ett ältande sätt, bara visa att det inte är ok (man kan visst ryta till vid allvarligare incidenter) och alltid trösta och bekräfta om barnet visar ånger (om man förstår att barnet blir skamset,inte nödvändigtvis ett "förlåt"). Men att barn ger sig på sina syskon, utan full förståelse för konsekvenserna är ganska vanligt. Skulle du uppleva det lika märkligt om det gällde pojkar (det behöver du inte svara på men det är väl belagt att människor upplever våldsamma tendenser hos flickor som värre ). Alla har rätt till sina känslor, både du och 4-åringen, men man måste lära sig att hantera dem. 4-åringen får inte slåss och klösa och du måste hitta ett sätt att ta henne till dig om du vill behålla hennes mamma och lillasyster. Flickan är trots allt bara 4 år och har inte ansvar för situationen. Kanske bör du sitta ner med mamman under lugna omständigheter och fråga hur hon ser på dottern våldsamma utfall? Ansträng dig att förstå, målet är att du ska bli av med dina starkt negativa känslor för flickan, inte att hon ska "kuvas". Hon är ett barn och har rätt att vara fullt accepterad och respekterad av de människor hon växer upp med. Starka känslor av avsky kan bli frestande att frossa i, men tala förnuft med dig själv. Personligen tycker jag att det kan funka att låtsas för sig själv att barnet är en gullunge (funkade när jag jobbade i barnomsorgen och hade svårt för vissa barn), och försöka se barnet ur det perspektivet. Med tiden blir set en vana och jag har i princip alltid kunnat börja tycka om dessa barn, i alla fall de i förskoleåldern.