Min pappa på drya 40 år kommer snart att dö av sitt alkoholmissbruk! Han har ingen lever kvar och det är bara en tidsfråga. Inget man säger till honom hjälper, han förstår själv inte allvaret.. ändå var han för knappt ett årsedan inne på akuten för hans kropp kollapsade av all alkohol. Ändå bara han fortsätter och fortsätter.. är så arg, ledsen, besviken och maktlös....
Vad jobbigt och ledsamt. 
Hur mycket dricker han?
Han dricker mycket... kan ta whisky som vi dricker vatten typ.. men för det mesta är det öl för att "hålla igång" men det är annat ned
mat är han noga med. Tyvärr har jag ingen möjlighet att laga mat till honom då han valt flytta flera mil här ifrån
Ja han dricker näst intill varje dag. Han har så kass lever att han inte ens kan ta alvedon vid behov.. DET rådet har han tagit till sig från läkaren men det med alkohol låtsades han inte höra.. dom kan heller inte ge antabus pga levern
Vad jobbigt att måsta stå och se på när någon nära inte mår bra. Förstår dina känslor, man är maktlös i en sådan situation. Har han fått någon hjälp med behandling mot sitt missbruk? Har ni anhöriga fått någon hjälp att bearbeta det här?
Han har fått all hjälp man kan tänka! Han va inne förra veckan på ett hem.. han stannade ca 2 timmar sedan klarade han inte av att vara där mer och åkte hem.. jag tror att han är rädd pga värdena och tar flykt genom alkohol.. kommer vara ett under lm han lever vid jul..
Tyvärr så måste jag säga att har en alkis bestämt sig för att kröka ihjäl sig så finns det inget och jag menar inget någon utomstående kan göra. Det är sorgligt men sant. Jag vet för jag är själv beroende, numera nykter men dock beroende. Dessa "mirakel" medel som antabus och campral hjälper inte om beroendet har gått för långt. Fall inte den fällan, det ända som kan hjälpa är om han själv vaknar upp. Man kan dricka på både Antabus och Campral om man bara vill. Det gäller att lära sig att tillvänja kroppen, och det lär sig en alkis väldigt snabbt ibland är vi hur kloka som helst eller allt är ju relativt.
Mitt råd är tyvärr att ni får inse att det tyvärr inte finns något att göra förrän och om han bestämmer sig för att det han håller på med är skadligt. Det är den bittra sanningen tyvärr. Något som skrämde mig när jag var i behandling var när vi fick göra studiebesök på en avdelning på sjukhuset med patienter som har skrumplever, den smärtan de kände skrämde skiten av mig. Inte ens morfin hjälper i det läget. Jag bestämde mig för att där vill jag inte hamna.