När fan ska det bli vår tur?

26 månader av hopp och förtvivlan.. En bergochdalbana med endast några få uppförsbackar än så länge och utan avstigningsplats i sikte.. Vet att jag inte är ensam - men jag känner mig så jäkla ensam. Tycker folk runt omkring skaffar barn heeela tiden!? Började planera prata och drömma om det här med kompisar som nu är inne på syskonförsök - och jag kan satsa pengar på att det kommer att gå lika lätt och smidigt som första gången för dom. Ja jag är lite bitter! Att folk får leva lyckligt ovetandes - att de kan lyssna på mina icke-existerande uppdateringar för att sen tyst tänka för sig själva "vilken tur att det där inte är jag!" och krama om sina små.. Observera - bitter, inte missunnsam. Jätteglad för deras skull, men avundsjuk över hur lätt det gått! Inte avundsjuk på barnen i sig - inget jättefan av barn.. Ville inte ha barn till för fem år sen då jag träffade min älskade karl - han VILL jag ha barn med. Om det blir egentillverkade eller adoption spelar egentligen ingen roll - vill vara förälder med honom vid min sida. Vill påstå att jag är mer frustrerad över min kropp och att den inte fungerar som den ska - än att jag känner en genuin längtan över att just nu bli gravid. Å andra sidan kan det vara nåt försvar jag envisas med för att det skulle bli så mycket jobbigare annars.. Är igång med utredning sedan drygt ett år tillbaka - hunnit bli många läkarbesök, undersökningar, ultraljud, nålstick och "lycka till" - och ändå har det inte hänt så mycket mer än dagen då vi sa "nu kör vi!". Teorin är att jag har PCO.. Inga bekräftade äl trots flera positiva äl-test. Har nu förstått att det kan bli falskt positivt med PCO. Så jag kan ju finna lite tröst i att jag kanske inte haft någon äl under dessa 26 månader - till nu, efter första kuren Pergotime (bekräftat med blodprov). Sitter dock med mens as we speak - och det är svårt att inte lägga på två års frustration och tårar när även detta test var negativt. Ska försöka tänka det här som försök 1 - inget konstigt att missa första försöket! Men det är svårt - jag känner mig trött.. Och som sagt, ensam! Så med det här långa och svamliga inlägget vill jag nog mest bara få bekräftat att jag inte är det - eller kanske bekräfta för någon annan där ute..!