sen abort

Jag beklagar!! Önskar att jag kunde hjälpa dig TS, hade gjort samma sak i din situation. Stora kramar!

Beklagar ert tunga besked. Vi hade gjort precis som ni. Jag hoppas ni kommer igenom processen utan att lida alltför mycket.

Vi ska snart göra fvp och jag vill dela en tanke med dig som vi har formulerat i fall vi får ett dåligt besked. Den akuta ångesten, paniken, smärtan, sorgen, oron vid ett avbrytande skulle vara hemsk men tidsmässigt begränsad.

Att vänta, föda och ta hand om ett mycket svårt sjukt barn skulle troligen ge ångest, panik, smärta, sorg, oro i många många år. Vi har redan ett sjukt barn så vi har smakat på hur det är även om han inte har en allvarlig sjukdom.

Jag känner med er. <3

Hej TS!

Jag förstår att det är ett smärtsamt besked och att ni har våndats mycket inför ert beslut.

Du skriver att ni väljer abort för att ni som föräldrar inte orkar ta ansvar för ett barn med speciella behov. Det är ett resonemang jag kan sätta mig in i.

Men när det är så långt in i graviditet vet du också att det är en regelrätt förlossning du kommer att genomgå. Valet står krasst sett mellan att föda ett dött barn eller ett levande barn.

Min uppriktiga och seriöst ställda fråga är denna:

Skulle ni kunna tänka er att låta barnet leva åtminstone fram till v 26-30, föda det levande i stället och sedan låta adoptera bort det?

Jag som skriver är en erfaren mamma till fyra barn, varav ett är just utvecklingsstört. Jag vet vad det är att ta hand om ett sådant barn. Och jag är mer än villig att adoptera ert barn och ta hand om det som ett av mina egna.

Om ni vill, kan jag annars se till att det kommer till ett annat tryggt hem. Om ni föredrar det. Jag är 100% allvarlig i detta.

Ge mitt erbjudande åtminstone en stunds reflektion. Om det finns det minsta intresse, kan jag skicka ett mer utförligt privat meddelande med mina kontaktuppgifter.

Varma hälsningar,

Vildros

Jag har gått igenom samma 2011 var vi på rutinultaljud och fick besketet att barnet hade ryggmärjsbrock och vattenskalle har aldrig vart med om något så jobbigt men jag valde tillslut att avsluta det.
hade jag valt att fortsätta hade han blivit förlamad och fått operas så fort han var född.
jag har mått otroligt dåligt efter allt men man tar sig igenom det vi valde att ge vår pojke ett namn och hade en bergavningscermoni på sjukhuset det kännes bra för oss.
 Trode aldrig att ja skulle orka me vardagen igen men de gjorde jag 2 månader efter aborten var ja gravid igen och nu har ja en frisk tjej på 11 månader =) men jag kommer aldrig att glömma våran lilla pojk.

Har du några frågor så svara jag järna styrke kramar glömde skriva att jag var i vecka 19+6 

Nu har de gått två veckor. Jag mår så himla dåligt , gråter mig till sömns varje kväll. Min lilla lilla ängel, min lilla flicka. Gud vad jag vill ha dig här hos mig nu. Vill krama om dig, säga hur mycke jag älskar dig. Mina ögon fylls med tårar om och om igen. Vet inte vad jag ska ta vägen. Det här är det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv!

Hej, ledsen att ni behövt gå igenom allt detta... Har själv varit där och fattat samma beslut. Det är nu 8 månader sen vi tvingades fatta detta otroliga svåra beslut.... Det kändes så orättvist att behöva göra ett val, man känner sig så kluven man älskar sitt barn och det gör så ont i själen att behöva fatta ett sådant beslut. Man känner sig som en dålig förälder som inte gör allt för sitt barn, det är otroligt sorgligt att ens behöva tänka på detta. Läkaren sa åt oss att vårt barn skulle få grova handikapp och att vi skulle få tillbringa mer tid i sjukhuset än hemma. Vi har två barn och började tänka mycket hur det skulle påverka dem , men mest av allt , tänkte vi på vad livskvalité var och om vi ville utsätta vårt ofödda barn för allt som hon skulle utsättas för och alla risker som fanns för komplikationer under och efter operationerna.... Skulle barnet kunna gå, se, äta, kommunicera med oss. uttrycka känslor osv...frågorna var många och svaren fanns inte utan man kunde bara vänta och se hur grova handikapp hon skulle fått :( Efter ytterliga två UL samma vecka så hade ventrikeln i hjärnan dubblat sig storleksmässigt , gränsen gick vid 7 mm för flickor (tror jag )och våran tjej hade en diameter på 21mm vid sista mätningen detta ledde till att vänstra hjärnhalvan pressats ännu mer och utvecklades inte som den skulle. Det fanns väldigt lite hjärnvävnad där och hur skulle hjärnan kunna skicka signaler till alla organ att funka som de ska göra... Hjärnan styr allt vi kan gör ju.....Hur skulle livet se ut för vår tjej???? Man har ofta känt sig som en egoist... Men tror att jag hade mått ännu sämre när jag hade fått se henne så sjuk som läkaren beskrev henne och hur skulle våra andra två barn må med föräldrar som inte skulle finnas tillgängliga eller vara för trötta eller sura.. Jag glömmer henne aldrig mitt änglabarn, men jag tänker inte på det som hänt varje dag längre... Även jag grät mig till sömns och vaknade med tårar i ögonen i flera månader.. Vi valde att ha en begravning och det känns fortfarande väldigt svårt när jag går dit, känslorna blossar upp när jag är där.. Kram