Mitt liv känns så meningslöst

Studerar på universitet i en stad (Uppsala) som jag inte kommer ifrån. Har min familj och mina vänner långt borta. Har lidit i denna stad i fyra år. Har knappt några vänner, har försökt att skaffa nya men de vill aldrig ses. Har en sambo som jag inte vet om jag vill leva med. Alla mina vänner har flyttat ifrån staden, en ville mordhota mig för att jag inte lät honom bo hos oss och sen "tog" han resten av min bekanskapskrets. 

Jag sitter mest och stirrar rakt fram på dagarna. Tänker inte, orkar inte existera. Tröstäter, springer. Ingen ork till livet. Orkar verkligen inte med någonting. Har ingen att anförtro mig åt, vill inte göra någon ledsen. Jag är 23 år och vet verkligen inte varför jag lever. Ser ingen mening, inget hopp, ingen framtidstro. Allt jag gör känns totalt meningslöst. Har en bra utbildning och kommer få arbete när jag är klar, men det känns oväsentligt om jag ändå inte  kan vara lycklig. 

Har haft en strulig uppväxt. Få vänner, fattiga föräldrar. Hamnar i utanförskap här också. Dåligt självförtroende, svårt att få kontakt. Känner mig så fruktansvärt ensam. Vill bara leva livet, dansa på nationsgolv, njuta av gott vin, skratta, leva. Nu sitter jag bara hemma, gråter. Hatar allt. Vill lämna min sambo, han förtjänar så mycket bättre.