är han dum? eller har jag för höga krav? (långt)
Irritationsmomenten bara läggs på hög här hemma och jag känner att jag behöver få ventilera mig med nån som inte känner oss.
några exempel:
Dottern kissar i sängen under natten. Jag går in på morgonen för att ta rätt på det men då har han rivit ur täcket och lagt lakanen i tvätten medan jag klädde på mig. Jag går ut och säger tack för att han tog hand om det, han ger intrycket av han har koll och jag åker iväg och jobbar. När jag kommer hem strax efter fem är lakanen tvättade och upphängda men sängen obäddad så det tänker jag fixa innan maten. (han har åkt iväg å tränat direkt jag kom hem). Bara det att sängen luktar skunk! madrassen är inte ens avtorkad 
Här blir jag vansinnig och tycker han prioriterar åt fanders. Först tar man väl sängen så den är ren och torr till kvällen, i andra hand täcket och sist lakanen (som det finns flertalet uppsättningar av). Han tycker att jag överreagerar och "han tog det som var så nåt skulle bli gjort" (hans ord)
flertalet andra gånger:
vi ska iväg nånstans. Han är noga att packa ombyteskläder, paraply och andra "mindre viktiga saker" men glömmer plånbok/blöjor eller annat som man verkligen behöver.
eller matdax:
fem i fem och barnen är hungriga NU. då kan han ta fram nåt ur frysen som inte är klart förrns tidigast en timme senare. ofta med motiveringar i stil med att "det är helg, då ska man äta gott" (och inte typ pannkakor som går snabbt). Jaha tycker jag, då hade man väl kunnat komma på det lite tidigare så maten varit klar i vanlig mattid?
och så här fortsätter det i tid och evighet. Om inte jag tänker så blir det inget gjort (i tid). Julklappar köps 23e december, presenter på väg till kalaset, barnens barnkalas får tas helgen efter födelsedagen för oj då, måste man bjuda folk i tid osv osv osv. Nu låter det kanske som att jag inte gör något alls men det är inte sant. Men om jag inte gör det som ska göras (eller ber honom uttryckligen att fixa det) så är det det ovanstående som händer. Visst kan jag ta att man kan glömma, jag har också åkt ifrån både plånbok och mobil flera gånger men här är det mer regel än undantag att något blir fel om inte jag fixar eller dubbelkollar och det tär naturligtvis både på mig och vår relation. Jag har ett heltidsjobb med mycket ansvar så när jag kommer hem vill jag inte fortsätta vara chef, jag vill inte ta hand om 3 barn (vi har 2) utan jag vill känna att han är min jämlike. Jag vill kunna lita på honom att han fixar precis som han kan lita på mig och jag vill att vi hjälps åt på lika villkor. Inte att jag tänker/bestämmer och han gör, så är det idag...
Jag har försökt att prata med honom och han lovar att bättra sig men eftersom han inte verkar se problemen så kvarstår dom. Visst han kanske inte gör exakt samma tabbe flera gånger men han tycks missa det övergripande problemet Så vad ska vi/jag/han göra? För jag orkar inte vara mamma åt en människa som är över 30 år och själv pappa till två barn.
