Som rubriken lyder. Vad exakt är det ni är rädda för ang förlossningen? Ont, spricka, dö? Vad rör sig i era huvuden när ni tänker på att ni ska föda? Är själv inte rädd men tycker att det är intressant att höra hur andra känner.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-22 13:18
Ni som har dessa rädslor, har ni kontaktat någon om det? MVC eller kurator, läkare osv?
Hur har ni blivit bemötta?
Kontrollförlusten. Smärta. Och för mig handlade det faktiskt en hel del om tanken på hur det skulle vara efteråt, att ha hemskt ont i underlivet, att inte kunna gå på toaletten ordentligt. Känns mindre jobbigt att ha 10 gånger så ont i operationsärret, än att ha mindre ont i underlivet.
Var även rädd för att dö eller få allvarliga men pga. hjärnblödning under förlossningen. Känner en kvinna som blev helt blind efter förlossningen, då det brast nåt i hjärnan.
Var inte rädd före min förlossning, men är nu lite rädd inför en eventuell nästa. Rädd för att barnet ska skadas/dö, rädd för permanenta skador för egen del. Kommer nog bli väldigt stressad om nästa barn också planeras födas i semestertider. Det är riktigt skrämmande att vara maktlös och ha ont när det är fullkomligt kaos på förlossningen.
Rädsla för att barnet skall skadas eller dö.
Jag förlorade en hel del blod vid min förra förlossning, men trodde väl aldrig att jag själv skulle dö. Lite orolig att förlora för mycket blod nästa gång är jag trots allt.
Var rädd för kejsarsnitt (klarade mig båda gånger, utan kejsarsnitt). Sen var jag lite rädd för att spricka så mycket att sexlivet skulle bli förstört.
Båda mina förlossningar gick bra.
Inför första var jag rädd för att spricka och för att barnet inte skulle klara sig (hade tvångstankar hela grav att bebisen skulle dö i magen eller inte klara förlossningen).
Nu är jag rädd för att barnet inte ska komma ut friskt (sonen blev sjuk på bb) om det nu har med förlossningen att göra.
Och bestående men i underlivet.
För mig handlade de först om att de kändes som en så otroligt förnedrande situation (i brist på bättre ord). Rädsla över att inte bli lyssnad på och respekterad. Att ligga där så ute lämnad och bli överkörd. Ha folk som tittar och tar på mig på ett sätt som inte känns okej. Att inte få den vård jag ber om/ behöver (inte få smärtlindring då de inte finns läkare tillgänglig. Stressade BM som inte har tid att stanna hos oss osv)
Sen ju mer jag läste på desto mer kom rädslorna att bebisen skulle skadas under förlossningen och/eller att jag skulle få svåra skador i underlivet.
Jag var hos Aurora två gånger under min graviditet. Men aldrig i syfte (från min sida) att "komma över" det, utan för att få snitt. Tyckte de var ganska onödigt och kände mig inte alls lyssnad på under första mötet. Hos läkaren rabblade hon mest risker för snitt och frågade om jag fortfarande var säker på att jag ville ha snitt. MVC BM pratade jag knappt om förlossningen med. Förklarade vid första mötet att jag ville snittas och sen var de inte mycket mer med det