Amning av 4-7 åringar, hjälp mig förstå

Jag är en sådan där en som ammar barnen länge. Det betyder inte att det är ens i närheten av någonting som liknar helamning

Min erfarenhet är att barnet har ett rätt ordentligt behov av amningen upp i tre-årsåldern, känslomässigt, psykologiskt och även kroppsligt, isynnerhet i sjukdomsperioder. Därefter avtar behovet. Vi har inte sett behovet av att göra en skarp övergång genom att göra något tvärt avslut med amningen. Däremot råder förstås ingen fri amning, som många verkar tro. Lika litet som mitt barn får glass när hen vill, får det bröstet när det vill, men ibland får det det.
Jag jämför det litet med avvänjningsprocessen hos t ex får eller kor (när deras lamm/kalvar får gå hos dem till de är stora), efterhand tröttnar tackan/kon litet på de efterhängsna småttingarna och riktar en spark åt det hållet när de kommer och är närgångna.   Men i bland får de ändå dricka en slurk.
Det betyder inte att jag sparkar mina barn, men det är något i attityden jag känner igen hos mig själv.   

När barnen har varit sjuka har de ofta gått tillbaka till att vilja bli ammade mer, och ibland har det varit en ren välsignelse eftersom det har tenderat att vara det enda som de kan få i sig.

Hur som helst, jag ser en massa fördelar med att dela med mig av mitt immunförsvar, jag märker på barnen att det handlar om ett speciellt känslomässigt behov, det kompletterar maten, barn och mor mår bra av det, det känns helt enkelt inte som att det funnits någon anledning att faktiskt konstruera någon stoppunkt för det hela. Det avtar av sig själv. Jag kommer förmodligen en dag inse att jag inte är en ammande mamma längre, och inte ha en susning om när sista gången var - eftersom det kan gå länge mellan varven allteftersom barnet blir äldre.
 
Bara med ett av barnen slutade vi litet innan hen var klar med amningen själv - det var pga att barnet ramlat och slagit ut två framtänder. Med en tandglugg gjorde amningen för ont, så vi fick bryta amningen då, till barnets sorg (samtidigt som det sista det ville var att mamma skulle få ont av det).

      
   

Jag är med på hur du tänker, för jag var definitivt frågande innan jag själv kom fram till att jag var en långtidsammare. Det här har att göra med kultur (i vår kultur blir brösten alltmer sexualiserade, och det ser inte ut att bli bättre inom överskådlig framtid). Och med vana.

Skulle vi oftare se större barn bli ammade skulle vi inte vara så frågande heller. Ögat vänjer sig. Precis som ögat vänjer sig vid bröstet som porrattribut och liknande.

Det som hänt för min del är att jag har släppt mina föreställningar om brösten som sexgrunkor Det är de fortfarande också, men de har inte någon särställning, egentligen. Precis som min mage kan vara sexuell i vissa sammanhang och bara gosig i andra, eller helt neutral i något tredje sammanhang  osv, är brösten det. 
Det finns inget universellt sexigt i bröst - det är snarare faktiskt amningsfunktionen på brösten som är universell och har förkörsrätt, argumenterar jag. Det äckliga har helt försvunnit. Det är faktiskt bara mysigt och fint. Inget annat.

 Däremot behöver amning upp i åldrarna inte innebära att jag inte visar gränserna för min kropp - tvärtom. Det är en viktig grej med hela amningen av större barn, faktiskt. Det är verkligen inte fråga om någon fri amning, det är frågan om ömsesidig respekt.

Ja, jag tror ju att det är det. På flera sätt.

Och just i mitt fall råkar jag ha fyra helt normala, trygga, lyckliga ungar som är helt välanpassade. Det amningen utvecklingsmässigt betytt för dem är nog trygghet och närhet, till stor del. Det har varit ett sätt att tanka mamma, när de behövt det. Det kan man göra på många andra sätt också, men faktum är att när man har fyra barn rätt tätt och jobbar, så är det inte alltid det är så lätt att få ihop det till en ordentlig stund med en ostressad mamma  

På så sätt har amningen varit ovärderlig för oss , det funkar liksom inte att vara stressad och amma samtidigt.. så det kommer ju hela familjen till gagn också faktiskt.

Barnen som nu blivit litet äldre och inte ammas längre, de kommer ändå ihåg amningen med stor värme och det jag helt oväntat har märkt är att det format deras kroppsuppfattning och uppfattning om andras kroppar. Tjejerna tycker att det är det coolaste som finns att de är på gång att få bröst själva, och de har en sorts attityd till bröst som inte är baserad på den där eviga sexualiteten. Barnen av båda kön lär sig om ja och nej och att man inte automatiskt har rätt till någon annans kropp, oavsett hur mysigt man själv kan tycka att det är. Skitbra! Det är nämligen något jag har grubblat en hel del på hur man verkligen ska göra och helt oavsiktligt har min långtidsamning den effekten.         

Ja, precis så!!
För, nu råkar jag ju ha blivt en långtidsammare och allt det där - det jag tror att många inte riktigt greppar är att många långtidsammare också har haft precis de glasögonen innan också.
Jag vet att jag hade det.

Det var en rätt lång process för mig detta att byta brillor. Innan jag fick barn visste jag att jag ville amma (pga hälsoskäl: detta med stöd till babyns immunförsvar och med mat helt anpassad till bebins mage och kroppsbehov). Jag siktade på minst två månader och trodde jag skulle max orka hålla på till 6 månaders ålder..
Amma barn över året tyckte jag lät rent perverst och jag utgick, som så många andra, ifrån att det då bara handlade om någon sexuellt förvriden mammas egoistiska behov.

När första barnet väl kom började jag läsa om amning och bröstmjölk och blev rätt fascinerad. Efterhand beslutade jag mig för att försöka amma så länge det kändes OK (upp till runt året, tänkte jag då).
Jag läste också en del om syskonamning och långtidsamning fördomarna började släppa litet. Det verkade finnas åtminstone några mammor som höll på med sådant med förståndet i behåll, även om det ändå kanske inte var min grej.

Men, så började jag fundera mer på när man "ska" stoppa. Den allmänna svenska gränsen på runt året är fullständigt godtycklig - eller hänger möjligen samman med att mamman ofta börjar jobba efter ungefär ett år och att pappan då tar över föräldraledigheten.. Samma mönster med "normalt" amningsavslut och föräldraledighet såg jag i Nederländerna, där jag bodde då. Det var bara att där börjar man jobba efter 10-12 veckor... Och där fanns det också så tydligt två olika amningsläger: de som slutar efter tre månader, och de som håller på uppemot två år.

Jag lärde mig att det finns en del olika teorier om när det biologiskt skulle vara logiskt att sluta och likaså psykologiskt. Samtidigt märkte jag ju att amningen inte var sexuell - och att det var rätt OK att brösten inte bara hade den där sexfunktionen (som jag ärligt talat tycker är rätt tröttsam och inte på något sätt tror är universellt giltig). Jag jämför det med den viktorianska synen på anklar...det är vi själva som står för laddningen, och en naken ankel KAN var sexig men är inte det alltid och överallt..

Ett argument som fick en sorts genomslagskraft var också det att man på en hel del infektionskliniker och onkologkliniker ger infektionskänsliga vuxna bröstmjölk, för att stärka deras immunförsvar. Att låta mina barn växa upp och sakta låta deras immunförsvar bli uppbyggt under stöd av mitt lät som en väldigt bra ide, eftersom vi har mycket astma i familjen. 

Nästa steg var alltså att jag bara släppte detta godtyckliga måste med att vara tvungen att sluta när barnet var x år gammalt. Jag tänkte bara att jag kunde fortsätta så länge det kändes ok för mig och var ok för barnet.
Sedan är jag ju inte helt frisinnad utan vet ju hur stötande andra kan uppfatta det hela, så nej - jag ammar inte offentligt, men blir faktiskt väldigt glad när jag ser andra amma sina litet större barn offentligt. Jag är glad att det finns andra som törs! 

Hur som helst, jag/vi (min man stödde beslutet, han har stor del i den här processen) bestämde oss för att bara inte sluta med amningen förrän det kändes som logiskt att sluta av vilken anledning det nu månde vara. 
Jag är förvånad över hur många som verkar tro att samma regler gäller för den här typen av delamning som för helamning (fri amning, överallt och jämnt, inte säga nej till sitt barn, inte försöka avleda/trösta/ge mat/osv på andra sätt, inte låta pappa vara med, inte..inte...inte...). Det är helt fel, kan jag säga.
Självklart är det underbart att se sitt barn bli äldre, släppa taget alltmer om mamma och pappa och vidga sin värld. Amningen är bara ett av många sätt att ha närhet och ge trygghet på. Det är bara ett av många sätt och ni skulle bara veta hur ofta jag ändå säger nej, eller försöker avleda och se om det är något av de andra alternativen som duger lika bra.     

För mig ligger det väldigt mycket i det som flickan och kråkan skrev, att det bara inte längre är viktigt när vi slutar. Plus att jag utmanades att plocka bort de gamla brillorna av bröstsexualisering. Amningen är mysig och väldigt, väldigt viktig för mina barn. Jag tycker att det är fruktansvärt okänsligt att berätta vitt och brett att det skulle vara äckligt. Barnen möts i och för sig av sådana kommentarer ibland - inte personligt riktat, jag tror inte någon vet om att de blev ammade länge - men de är bara helt oförstående till hur folk kan säga så som inte vet själva om det är bra eller inte. Själva vet de ju hur bra de upplevde att amningen var och det var inte det minsta äckligt.                 

            

Fast jag säger ju samma som ni gör, så jag förstår inte vad det är ni reagerar på?  Det jag beskriver är ju just att man får ett mer avspänt förhållande till kroppens funktioner.

Däremot är ett ofta förekommande argument mot amning och detta med äldre barn vid bröstet just att det skulle vara sexuellt osunt - därför att brösten skulle vara primärt sexuella. Det är ju det jag säger att jag inte nödvändigtvis tycker. Jag har inte sagt något om att amning och sex skulle vara fiender.

Vad menar ni?     

@ siolina: tack, då förstår jag.

@malineddie: Jodå, jag tror att det finns mängder av sätt att hålla tillbaka sina barn på. Så många att min fantasi inte räcker till. När det gäller sådana saker som du nämner finns det vissa skäl till att få barnen att sluta med t ex tumsugning (tand- och käkutvecklingen), men jag tror nästan att barn slutar fortare med det om man inte är väldigt "på" om det. 

Jag tycker att det kan få vara OK med sådana småbarnsgrejor till viss del - samsovning verkar vissa barn behöva länge, andra behöver sin snuttefilt ända upp i tonåren. Why not? Just jag har en benägenhet att tro att barn som får vara små och få sin trygghet när de behöver det "har råd" att vara litet extra framåt. Eller det kanske snarare är så att de som bara får vara framåt/utåt och inte får lov att vara små med jämna mellanrum och hämta trygghet, närhet och tröst - de klarar inte av att utvecklas på samma sätt?

Det finns ju de som inte FÅR göra annat än de här småbarnsgrejorna - och det är då barnen bebifieras. De barn som inte t ex får leka utanför den egna radhusträdgården, trots att de blivit 10 år gamla - de hålls små.

Sedan hade jag själv, ända upp i vuxen ålder, ett behov av min mamma när jag var sjuk och ynklig. Numera får min man rycka in som trygghets/tycka-synd-om-person   Det är så skönt att inte behöva klara sig själv när man är sjuk och om något så brukar mina barn också reagera så när de är sjuka. Ojojoj så små de blir.

          

Ja, sådana klipp brukar vara av karaktären freak-show! Det brukar vara den säljande vinkeln på programmen och jag läste för något år sedan om en långtidsammande mamma som ställde upp och var med och som blev så besviken på hur skruvat allt blev sammanklippt och att hon inte hade förstått att programmakarna hade den här skruvade agendan.. 

(Vilket jag iofs tyckte var en aning naivt - det var en serie i femman, har jag för mig, som hette något i stil med "extrema livsstilar" och tidigare hade tagit upp bl a swingers och fetischister..)

Det är ofta just detta att amningen någonstans ska ses utifrån någonsorts sexuellt perspektiv och självklart förfasar man sig då. Sedan finns det ju också vinkeln på bebifiering av barnen, att långtidsamning skulle hänga samman med att barnen inte behöver lära sig att gå eller själva äta med bestick eller sådana saker.

Ja, vad ska man säga? Det är inget jag känner igen ifrån min värld, eller från de långtidsammare jag känner, eller är bekant med.

Något som man kanske också ska ha i åtanke är att de flesta långtidsammare inte går runt och skyltar med sin långtidsamning - men att de flesta förmodligen stött på några stycken utan att veta om det. Jag tror faktiskt att alla barnmorskor och kvinnliga förlossningsläkare jag stött på långtidsammat. Det var inget de skyltade med, det är inget de ska berätta heller för en patient, men det gjordes litet off the record för att visa att de inte tyckte jag var galen när jag berättade att jag långtidsammade/syskonammade.