Kan det vara ADD?

Missade att skriva att hon definitivt inte är "akitiv". Tvärt om så blir hon väldigt lugn när hon tappar koncentrationen. Istället för att hoppa mellan aktiviteter, så verkar hennes hjärna helt enkelt gå ner på tomvarv. Blir tyst och stilla och sitter mest bara och tittar på det hon har framför sig. Påminner man henne om det hon håller på med så rycker hon till, som om hon blivit väckt, och behöver en liten stund för att komma in på "banan" igen. Sådana här "black out" kommer med max några minuters mellanrum, oftare om det är krävande aktiviteter, och mer sällan om "autopiloten" är inkopplad. 
 

Be skolhälsovården om en remiss eller ring BUP själv och begär en utredning om det känns att det behövs. 
Enligt lag har man rätt till hjälp i skolan utan diagnos men det är ofta bara på pappret så ibland kan det behövas diagnos i alla fall.
Hennes klass kanske skulle kunna behöva en resurs som lägger mycket tid på att just hjälpa er dotter, som en ställföreträdande frontallob. Så hon får en lätt påminnelse om att sätta igång att jobba så fort hon "tankesomnar". Resursen/assistenten kan agera "spökskrivare" så hon kan ta vissa saker muntligt, tex matten. Om hon kan räkna ut tal i huvudet som andra behöver ställa upp behöver hon inte skriva allt det. 
En del rektorer kommer börja knota och säga att det inte finns pengar, ta det inte som ett nej, det är inte ditt problem att göra rektorns jobb, h*n får söka om bidrag, extrapengar från utbildningsnämnden och liknande.

 
Även om det inte skulle bli en renodlad diagnos så kan man få mycket hjälp ändå från BUP. Hjälpmedel som schema för olika uppgifter, tex påklädning och veckoplaneringstavlor över vad som ska hända, timstockar, en sak som tydliggör tiden, och hur den går framåt för att lättare planera sin tid.

Att reda ut missförstånd och förklara saker som kräver lite mer kan man använda sig av sociala/seriesamtal. 
www.google.se/search%2Fseriesamtal&oq=sociala%2Fseriesamtal&aqs=chrome..69i57j69i58&sourceid=chrome&espv=210&es_sm=93&ie=UTF-8

 Finns några böcker som jag vill rekommendera, häng inte upp dig så mycket på just titeln. Explosiva Barn av Ross W Greene och Problemskapande Beteende av Bo Hejlskov. De här böckerna är så bra skrivna, de tar upp hur den med NPF tänker och fungerar och vet man hur de tänker så är det även lättare att förstå hur man lättast hjälper och agerar. 
Jag är av den uppfattningen att en rätt satt diagnos aldrig skadar. Det öppnar dörrar för mer hjälp och förståelse. Vill man inte berätta om sin diagnos och bli behandlad som alla andra så är det bara att låta bil att berätta, ingen blir skadad eller utsatt av det. 

Något som du kan göra för att få henne till att maximera sin koncentration kan vara att ge henne Omega.
Eye Q eller Efalex tror jag skulle vara bra för henne, Förmodligen så tror jag att hon skulle behöva maxdosen eller iaf 2/3 av den hela tiden och inte bara första tiden som det står rekommenderat på förpackningen.

Tack för ditt svar och alla tips. Tänker själv väldigt mycket som du beskriver det. Problemet är väl bara att vi redan har ett barn med en cp-diagnos, vilket har tagit och tar väldigt mycket tid och ork. Känns som om jag inte vet hur vi ska klara av en diagnos till i familjen . Å andra sidan så är vår dotter den hon är, med eller utan diagnos, och värd all hjälp och stöd hon kan behöva, och med en diagnos så går det antagligen mycket lättare.

Som föräldrar är vi väl i det stadiet att vi börjar acceptera att saker och ting inte kommer att "gå över", utan istället försöker vi lära oss metoder att leva med problemen, och funderar mycket på hur vi kan underlätta vardagen för oss alla. Läser mycket om add/adhd och tar alla tips vi kan komma över.

Har ingen handlingsplan i skolan, men en förstående lärare som försöker anpassa skolarbetet så långt det är möjligt. Strukturen och stödet finns också till viss del eftersom det redan finns resurser till andra barn i klassen med autism-diagnoser.

Funderar mycket på om hon även skulle kunna vara hjälpt av medicin? I så fall är det ju en stor anledning till att söka professionell hjälp.

Känns tyvärr som om många uppfattar henne som "lillgammal", "duktig" och "problemfri", eftersom inga av hennes problem direkt syns utåt. De saker som varit jobbigast hittills är så "enkla" som att hon aldrig lyckas komma i tid ut eller in från raster, till/från gymnastiken, eller att hon missar aktiviteter/uppgifter, för att hon inte kan starta i tid eller komma ihåg att planera. Att hon ligger långt efter i skolarbetet är hon ju inte ensam om, men att hon behöver dagar för att slutföra uppgifter som hon anser vara självklara, eller lägger ner timmar på att färglägga en enkel figur istället för ett lösa uppgiften, det verkar skolan ha mycket svårare att hantera, och det är sådant som vi inte hittat något bra sätt att lösa. Försöker jobba så mycket vi hinner och orkar med matte/skrivövningar hemma, för att kompensera, men det är svårt att få tiden att räcka till.

Kan det vara add som vi misstänker? Eller är det bara "normala" koncentrationssvårigheter som kommer att växa bort?

Jag är ju ingen som ska säga varken eller när det gäller diagnoser, det är ju läkare/psykolog som ska göra det. MEN det du beskriver kan ju mycket väl vara tex ADD.
Om det är något inom NPF eller "bara" koncentrationssvårigheter som kommer växa bort så tycker jag att det faktiskt inte spelar någon roll. Hjälp behöver hon ju i vilket fall som helst för att inte komma efter mer. Det ska ju jobbas ikapp på ett eller annat sätt ändå.

Det du beskriver om hur hon är klassiskt för flickor med ADD/ADHD. Gör ingen fluga förnär i skolan, jobbar så gått det går med läxor. Men är det verkligen rättvist? 
Nu för tiden vet man mer om hur det är för tjejer med ADD/ADHD, de ska inte behöva jämföras med de som är stökiga och bråkiga bara för att få hjälp.

Hur länge har din dotter varit sån här i skolan? På BUP sa dom till oss när vi gjorde utredningen på vår son att en fas ska bara vara under en viss tid, inte mer än 6 månader. 

Att hon har problem att hänga med i skolan och att ni jobbar med det hemma är faktiskt inte ert problem. Det är skolans. Det är de som gör fel på något vis för att hon inte hinner med. Skolarbetet ska göras i skolan. Diagnos eller inte så måste de få det att funka hos dom när de är dom som har ansvaret. Det står i skollagen och det kan det inte komma undan med och skylla på att de behöver utredning får BUP och diagnos. Ett barn som behöver hjälp i skolan för att nå målen ska få det.
Så när lärare/rektor säger att er dotter inte hinner med så ska du bara svara: "Ja-ha och vad har ni tänkt att göra för att lösa det?" Du kan komma med tips på de saker som funkar hemma hos er och för övrigt vara samarbetsvillig och tillmötesgående men som sagt, det är skolans ansvar.
Men då kommer man ju tillbaka till att ni faktisk inte vet vad ni ska göra mer för att få det att funka, ni har redan tömt ut era idéer och försök till lösningar så jag tycker faktiskt att det är dags att kontakta BUP för utredning.
Så länge skulle ju skolan kunna jobba lite utefter de lösningar som de tidigare har haft med barn med den problematiken, för de kan inte komma med att de inte har haft det tidigare(då ljuger dom). Kanske inte någon med exakt samma som er dotter men det är inte relevant, de ska ha en plan att gå efter för de här situationerna och den ska inte vara att lägga över det till föräldrarna. 

Håller med dig om allt. Tycker också att det finns mycket som tyder på add, det är definitivt ingen fas, utan mer en del av hennes personlighet. Blir mer och mer övertygad om att det finns en diagnos i bakgrunden, men är fortfarande inte helt trygg i att en säkerställd diagnos skulle hjälpa.
Hon har inga problem att nå målen som skolan ser det, eftersom hennes kunskaper ligger  långt över det förväntade. Problemet är mer hennes självförtroende och självkänsla, eftersom hon hela tiden får uppleva att inte "göra rätt" och att inte "hinna färdigt", trots att hon egentligen inte upplever uppgifterna svåra - bara jobbiga.

sprang på tråden av en slump.

Jag har en dotter som din men som iof var mer aktiv och alltid tog del av allt roligt och var rörlig men för det inte störande. Hon gjorde precis som man skulle men det tog längre tid osv.
Det mesta av det du skriver beskriver min dotter, men lite till:)

Det jag vill säga är att min dotter är 18 år nu och hon fick diagnosen ADHD (m främst uppmärksamhetsstörning)när hon var 14 år gammal. fram till att hon gick i 5:an så gick allt galant och jag kände inte alls ngn oro om än att jag visste om hennes egenheter osv. i 6:an böt de lärare och då insåga jag ju att herregud hur går det i skolan egentligen? året därpå kom de stoooora problemen - högstadiet och på bara 3 månader var det F-varningar i allt.

Idag efter fruktansvärt jobbiga 5 skolår går dottern 3-året på ett teoretiskt gymnasieprogram och det går helt ok, visst har hon stora anpassningar och en hel del frånvaro, äter olika mediciner (centralstimulantia, magkatarrmed, sömnmed osv) och hon har ångest från o till men hon fungerar och är ändå glad nästan jämt och kommer som det ser ut nu att ta studenten i vår, men et har varit oerhört jobbigt för hela familjen.

hon hade inte klarat detta utan diagnos men hon hade klarat det bättre om hon fått diagnosen mycket tidigare, då hade vi kunnat strya hennes skolgång mkt mer och hon hade lärt sig att acceptera och förstå sin diagnos FÖRE tonåren och då  tror jag att hon hade mått bättre idag.

så mitt tips är - gå på din magkänsla och ta reda på mer om diagnosera och kanske starta en utredning - en diagnos hjälper mer än vad den stjälper helt klart!