Psykisk misshandel,gravid,bolla tankar

Jag trivdes alltid bäst med mitt barn själv.
Jag menar nu inte att han varit elak rakt emot mitt barn från början. Utan det elaka är det han sagt om mitt barn till mig.
Först nu när jag blev gravid började han även att göra detta mot mitt barn
Skrivit lite sluddrigt, jag vet. Kan knappast förstå själv.
Det värsta började alltså nu när jag blev gravid. Innan va det saker om mitt som han sa till mig. Nu sa han det direkt till mitt barn.
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, eftersom ni högg till direkt.
Han har inte gjort varken mig eller mitt barn illa öppet eller synligt. Utan tryckt mig sakta men säkert, och jag har inte förstått vad han gjorde och ville göra förens NU.
Jag förstod inte att det han sa om mitt barn faktiskt va rent elaka saker.

Nej, jag ville inte hitta en "pappa" till mitt barn. Har alltid sagt att jag ska ha uppfostran och ta hand om mitt barn. Alltid sagt ifrån om han tyckt att jag uppfostrar fel osv. Sagt att det inte angår honom hur jag uppfostrar mitt barn. Men nu när jag blev gravid så använde han "ska du göra så med vårt barn också så kommer barnet bli bla bla bla". Till exempel har jag inte problem med att sitta och titta på barnprogram på kvällen, det tycker inte han är ok. Han säger att sitter han framför tvn då bestämmer han osv.

Självklart så hade jag stuckit om jag förstått innan. Men först nu när han börjat visa det så tydligt och öppet ser jag och kan koppla alla småsaker.

Jag fattar ju nu att jag borde kopplat tidigare. Nu undrar jag ju bara vad som ska göras näst. Jag vill komma vidare. Inte stanna här och grubbla på vad han gjort.

Nej inte något så super planerat barn, att vi längtat extremt och tagit ägglossningstest osv. Men slutade med prev-medel och liksom händer det så händer det.
Det jag började med att skriva att han gjort oss illa från början menar jag att jag förstått nu när han hade drivit upp det och även gjorde det öppet mot mitt barn.
Innan var det mot barnet, genom mig. Men få gånger nu och då, inget jag DÅ la större tid på att reflektera. Som jag nu reflekterar över eftersom jag nu fick se en hel del annat som han visst kunde.
Jag kan förstå att han började trappa upp det nu när han "visste vart han hade mig".
Förstår också ang olika åsikter. Men jag har varit i normalt förhållande. Där FICK jag tycka annorlunda utan att jag blev kallad idiot osv.

Innan graviditeten sa han som sagt bara direkt till mig, och visade det lite då och då mot mig.
Nu har han som sagt trappat upp det, och nu på slutet va ju inte bara mot mig utan direkt mot mitt barn.
Allt jag tyckte och gjorde va fel.
Han tyckte inte att jag behövde ge mitt barn frukost, mellis, lunch, mellis, middag. Utan mat 2 ggr/dag, möjligen macka på kvällen om barnet inte hinner somna. Så att det är riktigt hungrigt och äter mycket.
Barnet va äcklig om det ville kramas om det precis ätit macka och ville kramas med mig.
Om barnet ramlade sa han "skyll dig själv". Frågade varför jag tröstade barnet.
Barnet skulle gärna lämnas bort när vi skulle göra saker(som inte är svårt att ha med barn på). Innan grav sa han " Kan du inte fråga X om barnvakt, så kan vi hitta på/göra det själva. Nu när jag blev gravid va det lika i början, men fler och fler gånger. Nu sista veckorna istället "är så jobbigt att ha med barnet".
Om han blev sur/irriterad på mig så ignorerade han även barnet.

Självklart förstår jag också med min hemska beskrivning, att det lät värre än värst. Men det har också nu känts värre än värst för mig. Eftersom han va så kärleksfull(mest mot mitt barn) i början då vi träffades, men med tiden sakta började såra och nu pang bom slänger mig, och mitt barn främst, som en påse skit.