anonymfordetvilljag skrev 2013-10-24 13:41:51 följande:
Nej inte något så super planerat barn, att vi längtat extremt och tagit ägglossningstest osv. Men slutade med prev-medel och liksom händer det så händer det. Det jag började med att skriva att han gjort oss illa från början menar jag att jag förstått nu när han hade drivit upp det och även gjorde det öppet mot mitt barn. Innan var det mot barnet, genom mig. Men få gånger nu och då, inget jag DÅ la större tid på att reflektera. Som jag nu reflekterar över eftersom jag nu fick se en hel del annat som han visst kunde. Jag kan förstå att han började trappa upp det nu när han "visste vart han hade mig". Förstår också ang olika åsikter. Men jag har varit i normalt förhållande. Där FICK jag tycka annorlunda utan att jag blev kallad idiot osv. Innan graviditeten sa han som sagt bara direkt till mig, och visade det lite då och då mot mig. Nu har han som sagt trappat upp det, och nu på slutet va ju inte bara mot mig utan direkt mot mitt barn. Allt jag tyckte och gjorde va fel. Han tyckte inte att jag behövde ge mitt barn frukost, mellis, lunch, mellis, middag. Utan mat 2 ggr/dag, möjligen macka på kvällen om barnet inte hinner somna. Så att det är riktigt hungrigt och äter mycket. Barnet va äcklig om det ville kramas om det precis ätit macka och ville kramas med mig. Om barnet ramlade sa han "skyll dig själv". Frågade varför jag tröstade barnet. Barnet skulle gärna lämnas bort när vi skulle göra saker(som inte är svårt att ha med barn på). Innan grav sa han " Kan du inte fråga X om barnvakt, så kan vi hitta på/göra det själva. Nu när jag blev gravid va det lika i början, men fler och fler gånger. Nu sista veckorna istället "är så jobbigt att ha med barnet". Om han blev sur/irriterad på mig så ignorerade han även barnet. Självklart förstår jag också med min hemska beskrivning, att det lät värre än värst. Men det har också nu känts värre än värst för mig. Eftersom han va så kärleksfull(mest mot mitt barn) i början då vi träffades, men med tiden sakta började såra och nu pang bom slänger mig, och mitt barn främst, som en påse skit.
Nu tolkar jag dig som att det fanns tendenser redan från början, men att det var först när graviditeten var ett faktum som det blev helt uppenbart att något var fel. Då förstår jag. Du gjorde i vilket fall som helst helt rätt som lämnade! Glömde skriva att även om du behållet barnet, är det inte säkert att han får vårdnad, men han kommer att ha rätt att träffa barnet och han kan yrka på halva vårdnaden samt vv-boende när barnet är äldre.
