från början (långt)

För tre år sen satt jag hemma och trodde jag var gravid, trodde att trots att testet visade negativt så var jag gravid, eftersom mensen inte kom, hade inte varit hos mig på två månader, och mensen försvinner ju bara om man är gravid, eller om man är stressad, och jag var inte stressad, så jag var gravid, så tänkte jag. På testpaketen stod det ju att det är 99 % säkerhet med testen, såklart att jag är den 1 % som testen inte funkar på, jag visste ju att jag var gravid, magen var svullen, ingen mens, extremt sugen på äpplen, och framförallt dom där äpplepajerna på McDonald?s, som jag inte ens tycker om i vanliga fall? Det var mer saker, vi gjorde en lista med saker som visade att jag var gravid, och saker som visade att jag inte var gravid, gravid listan blev lång, medan inte gravid listan fick en enda lite punkt, och det var testet.
Jag ringde gyn gång efter annan, "det är normalt" var det enda dom sa, "vänta ett halvår så kommer mensen". efter ett halvår hade mensen fortfarande inte kommit, det tog 7,5 månad innan den kom, sen dess har den kommit allt från varje månad till var tredje.
Nä jag kom till gyn efter ett halvår fick jag gestapuran för att få mens, sen skulle mensen komma av sig själv lovade hon? och sen skulle jag ner i vikt sa gyn, hon sa inte hur mycket, eller hur jag skulle lyckas gå ner, men ner skulle jag? Det kändes fördjävligt, men jag var lite glad i alla fall.. hon lovade att jag skulle få tillbaka mensen efter 6 månader med gestapuran..
Efter 6 månader med gestapuran försvann mensen igen, ja måste vara gravid, gyn sa ju att jag skulle få tillbaka mensen om jag inte blev gravid, jag levde på hoppet, men vad besviken jag blev efter negativt test.. Ringde gyn igen, fick veta av henne att om jag tycker det är så jobbigt med oregelbunden mens så kan jag börja med p-piller igen, för då får jag mens varje månad. Hon fattade inte att jag ville ha barn.. Blev så ledsen så jag gav upp allt igen, sen efter många negativa test, fick jag tips på en annan gyn, jag åkte dit och fick veta att jag har pco, och att jag måste ner i vikt för att kunna få igång äl, men hon sa att jag inte behöver gå ner 30 kg, utan 10 kg räcker, jag var jätteglad, för hon var så förstående, och hon tyckte det var korkat av den andra gyn att säga att jag skulle börja med p-piller. Hon förklarade väldigt mycket för oss, och det kändes bra. Men efter ett år när vi kom tillbaka till gyn fick jag ett litet bakslag, skulle ner 5-10 kg till innan jag fick hjälp. Men hon förklarade att det var för att mf-risken är så hög vid min övervikt om jag behöver få hjälp med äl, så det kändes bra ändå sen.

Men nu sitter jag här.. Lite mer än tre år sedan vi började planera barn, efter många gånger av att trott att jag är gravid fast jag inte är det, så sitter jag här och tycker allt känns jobbigt, trodde aldrig jag skulle sitta utan barn tre år efter att vi började planera barn.
Hade jag blivit gravid när vi startade så hade mitt barn varit 2 år nu.

Men inget ont som inte har något gott med sig, jag vet att jag kommer få ett väldigt efterlängtat barn, jag vet att barnet kommer få mycket kärlek, och jag kommer värdera mitt barn mer och jag kommer att känna mig lyckligt lottad när dagen väl kommer, och det känns väldigt bra faktiskt.