Min väninna förlorade tvillingar i v 22

Det kunde ha varit mig du pratade om. Jag förlorade mina tvillingar i vecka 22 för snart 3 år sen. 

På Spädbarnsfondens hemsida finns en jättebra sammanfattning av hur anhöriga kan hjälpa: spadbarnsfonden.se/Page.asp?PageId=503

Men det viktigaste rådet jag kan ge dig är: Visa att du finns där och lyssna, lyssna, lyssna. Hon kommer vilja prata om sina barn mycket och länge. Inte bara första veckorna eller månaderna, även sen. Jag blir överlycklig när någon kommer fram till mig och frågar något om Klara och Gustav. Det värmer i mammahjärtat. 

Hjälp dom med praktiska saker. De mest basala sakerna som att få i sig mat känns fullkomligt oviktigt när man precis har dykt ner i det djupaste svarta hålet som finns. Laga matlådor och gå över till dom. 

Säg inte "Hör av dig om du vill prata" eller "Säg till om jag kan hjälpa till med något". Man är inte kapabel att tänka så. Säg istället "Jag har lagat en lasagne som jag vill komma över med, passar kl 18?".

Ett smycke som påminner om barnen är väldigt fint.

Jag vore glad om du ville inboxa mig. Jag är med i en facebookgrupp för folk som har förlorat tvilling/tvillingar och vill gärna bjuda in henne där. Där finns fantastiskt stöd att få från de som varit i exakt samma situation som hon.

Du verkar vara en väldigt fin vän. Jag har en gammal vän som har gjort många fina småsaker som betyder oerhört mycket för mig. På min första morsdag utan barn skickade hon ett paket på posten med roligt mönstrade näsdukar med  motiveringen "Ska man gråta ska man gråta med klass". Det fick mig att skratta mitt i all bedrövelse.

Ta hand om dig och visa att du finns där för dom.