abort imorgon, och nu tvivlar jag igen!!!

jag har fått med mej tabletter hem, som jag ska ta imorgon på förmiddagen kl 0930. jag ska göra en kirurgisk abort kl 1230 imorgon. då tar man tabletterna samma dag innan,

jag vill så gärna behålla, men klarar jag det?? 

Herregud, tack så himla jättemycket för alla fina ord <3
Det värmer så jättemycket ska ni veta.
Visst är det så att man aldrig ångrar ett barn när det finns hos en, det vet jag så väl.
& jag känner redan kärleken till barnet i magen. Igår läste jag era fina ord, & sen somnade jag.
Va första gången sen jag fick veta att jag var gravid som jag lyckades sova hela natten.
Har inte kunnat sova pga oro för aborten, hur jag skulle lösa allt osv.
Men det kändes som allt bara släppte igår, jag kände mej lugn och sov natten igenom.

Jag ringde idag och avbokade tiden jag hade idag på en telefonsvarare.
det kändes bra, och det kändes rätt.

fortfarande är jag så orolig för hur allt kommer bli, men det löser sej.
är också orolig för hur alla i min familj kommer reagera när jag berättar.
är rädd att få dåliga reaktioner. vet att dom i längden alltid kommer stötta mej, men är så orolig ändå just nu för vad dom ska tycka.

det var någon som skrev och erbjöd att stötta mej, du får jättegärna skicka dina kontaktuppgifter, kan vara så skönt att ha någon att prata med :)

tack till alla, & fortsätt gärna & skriv här i tråden, det uppskattas så mycket <3 

Hejsan allihopa! :)

Jag blir så himla glad & rörd av allt stöd jag får här :)
Det finns alltid personer som har åsikter om vad man själv gör, o tycker. Och det gör inget, alla har rätt att skriva. Jag tar bara åt mej av dom goda kommentarerna iallafall :)
& det betyder verkligen jättemycket ska ni veta.

Jag ska försöka gå in här & skriva och uppdatera er om vad som händer med allt :)
Till veckan måste jag skriva in mej hos bm. Känns fortfarande så överväldigande att jag ska bli mamma igen, jag ska få en underbar liten pojke eller flicka att älska av hela mitt hjärta.
Det är så svårt att förstå, men jag börjar verkligen glädjas över det. Hade svårt att göra det förut eftersom jag inte visste vad jag skulle göra med allt.
Men nu när jag vet och har tagit mitt beslut så känns det så rätt, och jag börjar se framåt och är riktigt glad över livet som växer i min mage :)

I helgen var jag och en vän och satte ljus på gravarna, där är ju halloween.
Min vän gjorde en abort för flera år sedan, och hon ångrar det idag. Hon va så långt gången så hon fick föda fram barnet, och nu ligger barnet i minneslunden.
Så otroligt himla sorgligt. Då tänkte jag på min lilla böna som växer i mej, och att jag har tagit helt rätt beslut. 

Jag vill säga tack till er alla som skrivit o stöttat mej, ni hjälpte mej att ta beslutet att behålla mitt lilla hjärta <3
Jag skriver här snart igen, hoppas ni finns kvar :)
Trevlig helg! 

Hejsan.

Det är hemskt hur dåligt man kan må pga vad andra tycker.. 
Idag berättade jag för mitt ex att jag vill behålla barnet, hans första reaktion var inte bra.
Han sa; MEN VA, VARFÖR SKULLE DU BEHÅLLA BARNET???? DET FINNS JU INGEN ANLEDNING!
Jag sa, räcker det inte med att det är MITT barn?
Sen sa han att det är lite egoistiskt att tänka så som jag gör när jag redan har tre barn..
så sa han hela tiden; jag hoppas verkligen du vet vad du ger dej in på nu. 
Det gjorde mej så fruktansvärt ledsen =(

Och jag kan tänka mej att få fler såna reaktioner från min familj också, dom kommer förmodligen tycka att jag är galen. 
Känner mej bara så ledsen just nu. Vet att dom kommer stötta mej men det känns ändå jobbigt när man redan mår dåligt och har mycket att tänka på .. 
 

Hej igen.

ja det var mitt ex som jag har barnen med som reagerade så.
i helgen däremot så sa han att han gärna ställer upp med barnet när det kommer,
och om pappan inte kommer finnas där så ställer han gärna upp som en faderfigur.

jag har pratat med min mamma o min syster om allt också nu, att jag vill behålla barnet.
dom sa att dom stöttar mej i det, och att dom kommer hjälpa mej.

nu är det bara så att jag själv mår så otroligt dåligt.
vissa dagar känner jag att jag tagit rätt beslut, jag klappar magen o säger att vi ska klara detta, även om det blir tufft.
andra dagar känner jag att jag tagit helt fel beslut, att jag borde gjort aborten o gått vidare med mitt liv som det var innan.
jag ser på mina barn o är så rädd att jag inte ska räcka till. min minsta på tre år är så mammig hela tiden. han sover hos mej varje natt o somnar alltid hos mej, han vill hela tiden va nära & när de andra större barnen sätter sej hos mej eller också sover hos mej så blir han jättearg och ledsen. 

jag är så rädd för hur det ska bli när bebisen kommer, då kommer jag inte kunna ge honom all den tiden som innan. och jag vill inte behöva avstå det. jag är rädd för hur han kommer må pga det.

jag är så rädd för att vara själv i allt det här. jag vet att jag har min familj som stöttar mej o kommer hjälpa mej när dom kan. men just nu så känner jag att jag önskar att jag hade gjort aborten.
jag känner mej så otroligt självisk. 
jag vet inte om det är hormonerna som gör att jag är sån här, eller vad det är. 
men just nu så känner jag att jag vill inte vara gravid. jag vill bara ha tillbaka livet jag hade innan.
om några timmar eller imorgon så känner jag tvärtom. 

jag orkar inte må dåligt mer, jag orkar verkligen inte.
jag bara gråter o mår dåligt, o har redan sökt tröst hos andra under en period nu, vill inte göra det hela tiden.
jag bara gråter o gråter o ser ingen glädje i någonting längre.. =(

 

nu är det ca 20 min sen jag skrev sista inlägget..
har läst runt lite på andra trådar om abort.
o vet att jag inte vill göra det. innerst inne så vet jag det.
men jag är så rädd för hur allt kommer att bli, och jag tror att hela graviditeten kommer att
vara sån här, som en enda bergochdalbana med känslor.
jag vet inte om jag kommer klara det.
 

Hejsan.

Jag har nu haft en jättemysig kväll med mina tre barn, vi åt middag o satt o pratade om allt möjligt i säkert en o en halv timme, det blev mycket diskussioner kring det vi pratade om, och till o med treåringen kom till tals flera gånger :) så himla roligt att sitta o höra deras tankar, o hur roligt det kan bli :)
vi skrattade flera gånger och varje gång så såg jag deras leenden och hur underbart livet är med mina små, att det faktiskt är dom som är den stora lyckan i mitt liv. & jag tänkte; hur fel kan det egentligen bli med en liten till som så småningom kommer att sitta där med oss o ha sitt alldeles egna leende, o sina egna tankar om allt.
det kan inte gå fel kände jag då.

när barnen somnat så ringde jag mitt ex, o vi pratade i över två timmar om allt. 
o det var den härliga kvällen med barnen, samt det telefonsamtalet som ändrade mina känslor o mitt humör. känns så skönt att bara kunna ösa ur sej alla känslor man har, även o det finns en del mindre bra.
att bara få sätta ord på vad man känner o sen höra honom hur han ser på det,
sen hur han vände allting o sa att du är en jättebra mamma, du kommer att klara detta.
o blir det för jobbigt, så finns jag där för alla 4 barnen. 
behöver jag avlastning me bebis så sa han att han kan ha barnet en natt då o då så jag får sova, eller vara här i början o ta nattpasset.
förstår inte hur han kan vara så fin o erbjuda sej det när det inte är hans barn.
men det värmer så mycket i hjärtat :)

just nu känner jag mej glad.
men jag vet att dom här tankarna kommer att komma över mej många gånger under denna resan.  
en abort kommer jag inte att göra, även om tankarna ibland svävar åt de håller pga alla tankar som far runt i huvudet nu, så skulle jag aldrig klara av det.

idag har jag även känt i magen för första gången. låg på ryggen i sängen o hade precis vaknat. så låg där o bara andades lugnt, sen kände jag en liten puff eller som att det tryckte till lite på insidan :)

tack för att ni svarar :)

& ett stort lycka till till dej som har försökt i tre år att få barn, hoppas det blir eran tur snart <3
& alla positiva ord hjälper och stöttar :) tack. 

Hej.

Ja jag har mycket stöd från anhöriga, annars hade jag inte klarat mej igenom detta tror jag.
Jag ska absolut kolla upp den föreningen :) tack.

När jag & mitt ex var tillsammans så någonstans på vägen så slutade vi se varandra på det sättet som är nödvändigt för att en relation ska fungera. vi blev mer som jättegoda vänner och kände båda två att vi ville ha något mer än det. vissa känslor finns fortfarande kvar än idag, & vi kämpade länge för att få det bra tillsammans igen, men det gick inte.
kändes riktigt tungt när vi flyttade isär, men är jätteglad att vi är så bra vänner som vi är idag :)
samtidigt så vet man aldrig i framtiden vad som händer, tror ingen av oss har stängt den dörren helt.
han sa häromdagen att allt skulle bli så himla mycket lättare med allt om vi bara bodde tillsammans i ett hus. 
lät så roligt, men jag förstår hur han menade :)
så framtiden får utvisa om vi lyckas hitta tillbaka till varandra eller inte.

igår pratade jag även med det andra exet, han som e pappa till barnet i magen.
jag har tänkt göra det ett tag. men visste inte riktigt om jag skulle.
sen tänkte jag att äsch jag gör det ändå, har haft så mycket funderingar kring honom så jag tog tag i det.
har hela tiden när vi träffades tyckt o sett att han var en helt underbar människa, allt kändes så rätt för oss båda. han va underbar med mina barn, o ville inget hellre än att själv bli pappa en dag.

så igår frågade jag om han ville följa med på ultraljudet och förlossningen. tänkte att de kanske kunde bli lite mer verkligt för honom då, o han kanske skulle reagera helt annorlunda efter han sett sitt barn.
han visste inte alls vad han ville sa han.
sen sa han att jag var mycket väl medveten om att han ville att jag skulle göra en abort, och att han varken har tid eller pengar att ha ett barn nu. det lät nästan lite otrevligt.
det kändes lite som att han inte tänker finnas där? 

hur förklarar man detta för barnen som jag har redan? att detta barnet inte har samma pappa? eller är de okej att inte säga ngt? vad säger man? o hur förklarar man de sedan för barnet i magen när denna ser att den inte har samma pappa som mina andra barn? är rädd att han eller hon ska känna sej utanför för att de kanske blir så att han inte får någon pappa alls =(
mitt ex har sagt att han kommer att finnas där för mitt barn, o att han kan vara en fadersfigur, men vad händer den dagen han får veta att det inte är hans pappa? om nu den riktiga pappan väljer att inte finnas där alls.. 
mycket funderingar, allt blev lite rörigt.. 

 

Hejsan allihopa :) 

Tänkte att jag skulle gå in & skriva några rader här, vet att endel ville att jag skulle göra det, och känns kul att kunna göra det också :)

Jag är nu i vecka 23, mår bra. Livet rullar på :)
Mina äldre barn fick en fin julklapp, jag berättade för dom att dom skulle få en lillebror till.
Det blev jubel här hemma :) Så jätteglada blev dom, och det gjorde mej så glad också.

Som sagt så är det en liten pojke som växer i min mage, jag är så lycklig över det, och över beslutet jag fattade :) 
När jag fick se min lilla plutt på ultraljudet så blev allt så självklart, det är mitt barn och såklart ska han vara med oss, sin familj.

Ville bara kika in & berätta att allt är bra & det går bra med graviditeten & allt annat också.
Bio pappan till barnet har jag inte haft någon kontakt med alls sen jag skrev här sist. 
Jag erbjöd honom att vara med vid ul och även förlossning, i hopp om att han skulle ändra sej.
Nu har jag inte hört av mej mer, och det kommer jag inte heller att göra.
Han får höra av sej själv om han vill vara med, han vet att det är det jag vill helst. 
Så det får vara upp till honom.

I vilket fall som helst, så är jag lycklig över att snart vara 4barnsmamma :)
Vill även säga till er som står i valet & kvalet, att vill ni inte göra en abort och känner att ni kan ta hand om barnet, så gör det :) Ni kommer aldrig ångra er.