Att hantera smärta och ångest vid barnlöshet?

Vi har försökt i snart 2 år och avslutade precis vår fertilitetsutredning (remiss har skickats till IVF fast vi inte vill...). Det har inte hittats några fel och läkarna säger att vi har alla chanser i världen att lyckas då jag har varit gravid förut. Den graviditeten blev till på andra försöket, med en annan man, men slutade i en sen abort i v.14+1. Jag har försökt bli gravid med två män efter aborten - utan resultat. Det har som sagt inte hittats några fel, men jag VET att någonting ÄR fel (hos mig) och det är så frustrerande. Det är svårt att beskriva frustrationen och jag har gråtit så många gånger över det här. Vissa gånger så mycket och så hårt att det har känts som att magen skall sprängas. Barn är i mina ögon meningen med livet och om jag inte kan få barn, vad skall jag då leva för? Allt känna så meningslöst och jag blir så irriterad när folk säger:"Ni är unga. Det kommer!". Vad fan vet Ni om det?!

Hej Thotis!

Det där med ålder har jag tänkt på många gånger. Jag är själv i den svenska "genomsnittsålder" för att bli gravid. Hur man nu kan uttala sig om det när det skiljer sig så mycket geografiskt. Jag har också fått höra att jag är ung och att tiden kommer. Särskilt från de som inte vet vad man går igenom. Har inte någon jättebra idé på hur man skall förhålla sig till det. Men du vet ju själv att du är en vuxen kvinna och vad du känner. Tror också att de som säger sånt tror att det peppar. Det gör det ju verkligen inte, ökar bara känslan av ensamhet känner jag. Kanske kan du säga det till de som vet om behandlingen och till de som du inte vill dela med dig till tänka att det faktiskt inte förstår bättre. Även om det såklart känns tungt. 

I de flesta fall verkar barnlöshet vara oförklarlig. Våra kroppas är verkligen ett mysterium på många sätt!! En fråga, du skrev att en remiss skickat till IVF men att du inte vill, varför vill du inte? 

Tänkte att jag vill fråga dig, eftersom att du skriver att du ifrågasätter livets mening. Absolut inte för att det låter konstigt. Många som får frågan om livets mening skulle nog svara barn. Men finns det några positiva delar, händelser, situationer eller personer i din vardag som du kan lyfta fram i allt det mörka? 

Tack igen för ditt svar :)  

/K 

Vi har försökt i 8 år, gjort två ivf via landstinget utan resultat, tog en paus. Gifte oss och reste jättemycket. Ska strunta i sista gratisförsöket och gå privat nästa år. Mitt bästa råd är att hitta på saker tillsammans. Gör något romantiskt kul oväntat minst en gång i månaden, typ vandra, ut och festa järnet till sena natten saker som är liiite svårare att göra när man har barn. Genom detta har vi kommit varandra närmre och känt att det är ok att vi är barnlösa just nu annars hade vi inte kunnat vandra i fjällen, backpacka genom Europa mm

Usch då förstår jag dig :( jobbigt att vara själv i sorgen, jag hoppas du finner styrka någonstans. Kram

Jag förstår precis hur du känner och mår och vill skicka dig en stor kram.
Har själv kämpat och varit barnlös i 5,5 år.
Idag har vi en underbar liten kille på 2,5 år men vägen dit var lång med många misslyckade ivf försök,tårar och sorg.
Till slut blev vi trots allt gravida på egen hand så mirakel kan ske.
Mitt råd är:Försök att finna annat att fokusera på och fortsätt leva!
I vårat fel blev det att resa så mycket som möjligt och roa oss med diverse danskurser och liknande. Tappa inte hoppet!
Kram

Jag för står hur du känner dig!
Vi har försökt i åtta år och jag har också varit allvarligt sjuk i omgångar under den perioden.

Mitt ända tips är att yla, skrika och gråta ur sig sorgen med jämna mellanrum (läs när mensen kommer) då blir det för mig lättare att var glad (på riktigt) däremellan.

Också göra många andra roliga, mysiga och romantiska saker. Livet med man och hund är jättefint - även utan barn. Vi har bara berättat för några få, de vi bedömde kunde hantera informationen varsamt och inte göra ont värre.
Stor kram