Barn som känner sig oälskat och åsidosatt

Ja vad ska man säga. De gör rätt i att bonusmamman inte har något ansvar för er dotter. För hon är er dotter inte hennes dotter. Egentid är ett relativt nytt påfund och gör faktiskt att många föräldrar blir ännu mer stressade. Vad gör det om man alltid gör allt som en familj eller bara är hemma? Ingen dör av det. Du har alldeles för stora krav på andra människor. Pratar du även om detta inför din dotter så kommer hon också leta fel. Det är en stor skillnad att vara ensambarn i en singelfamilj och vara storasyskon i en stor familj. Och dessa skillnaderna är något du som mamma måste acceptera. Jag har själv fem barn och egentid med barnen måste inte heller vara en aktivitet som ska vara superkul utan kan vara så enkelt som att bara åka och handla mat tillsammans med ett barn istället för med hela familjen. Du måste lära henne att det är skillnad på att bo i en familj där man är fler och i en familj som din där bara du och hon ingår. Att prata om det negativa hjälper inte henne. Hon har två familjer. Två familjer som gör olika och hon måste lära sig att alla familjer är olika.

Är det inte ganska naturligt att din dotter stundtals kommer känna sig lite utanför? Hon är ju med dig halva tiden, medan pappa, bonsmamman och lillebror bor tillsammans hela tiden. Din dotter har ju inte samma förutsättningar som lillebror. Därför går det inte heller att jämföra sig med lillebror. Jag antar att pappan och bonusmamman gör sitt bästa för att dottern ska känna sig som en del av deras familj, men jag tror att det är rätt vanligt att barn i dessa situationer känner sig lite utanför då de faktiskt "missar" halva tiden med den familjen. Försök hjälpa henne att se olikheterna mellan hennes och lillebrors situation, men framför allt, hjälp henne att se det som är positivt: hon har två familjer som båda älskar henne. När hon är med dig så får hon massa egen tid och när hon är med pappa så får hon träna på att vara storasyster - lära sig att inte alltid stå i fokus, då det finns ett barn till.

När jag tänker efter är inte detta ett storasystersyndrom mer än ett nyfamiljsyndrom? "du älskar lillebror mycket mer än mig!"

Men jag tycker du har alldeles för stora krav på bonusmamman, det är ju faktiskt upp till var och en hur man gör med barnen. Det kan ju kanske vara så att ditt ex misslyckats med  att förklara för erat barn att du är hennes mamma och han är pappan och bonusmamman är pappas sambo. Det är väl  med pappan hon ska ha egentid inte bonusmamman. Och relationen mellan bonusbarn och bonusmamma borde väl inte bli sämre bara för att dom inte har någon egentid.

Sen är det ju så att alla människor inte klickar men kan ändå respektera varandra och faktiskt trivas bra ihop ändå, men då ska ju ingen komma och ställa krav på personerna ifråga. Du kanske vill att bonusmamman ska vara som en mamma åt ditt barn?  Bonusmamman kanske inte vill det och då kan du inte kräva det.

Dottern har aldrig nånsin nämnt att det är jobbigt att lillebror har mer tid pappa än vad hon har eller att han älskar lillebror mer. Problemet är inte syskonet. Och tro mig när jag säger att jag ofta framhäver det positiva med att ha två familjer och vi pratar även om att det är självklart att jag har mer tid för henne och pappan mindre. Hon känner ändå att pappan väldigt sällan tar sig tid för henne. 

Gång på gång när dottern blir ledsen så tar jag pappan i försvar och försöker jag vet inte skydda pappan, men det har jag slutat med, det gör bara att jag förminskar hennes känslor om det hela.  

Visst är det upp till var och en hur man gör med barnen. Men när ett barn inte känner sig som en naturlig del i familjen så tycker jag att man har misslyckats radikalt. Jag har aldrig nånsin krävt att bonusmamman ska vara mamma till mitt barn, det är inte det det handlar om. Men bonusmamman säger själv att dottern inte tyr sig till henne, vilket hon gärna hade velat. Men att det är så är en situation hon själv har skapat genom att aldrig ta sig tid för henne. 

Men nu var det inte främst bonusmamman som jag ville ha tankar om snarare pappans roll i det hela, för det är han som är pappan och har ansvaret.  

Tråkigt att höra. hur gammal är dottern? Hur gammal är lillebror? Skyller pappan bara på dig säger du? För det är ju ändå han som måste bjuda till om han faktiskt ger dottern för lite uppmärksamhet. Kanske ska kan du ge honom boken 5 gånger mer kärlek i julklapp ;)

Jag förstår verkligen känslan att känna sig totalt maktlös, när det handla om någon man älskar och bryr sig om. Det är fruktansvärt. 

Fast din dotter har inte en familj. Den dagen du och pappan valde att inte vara med varann valde ni att ge henne två familjer. MEN Tyvärr verkar du ha visionen av att hon ska känna att hon har två familjer istället för att hon får lära sig att hon är en del av en stor familj fast de alla inte lever tillsammans.

Nu hänger jag inte alls med i hur du menar? Min dotter lever i två olika familjekonstelationer, en hos mig och en hos pappan. Vad är det för vision jag har menar du? 

Dottern är nio år och lillebror är fyra år. Och ja pappans syn på det hela är att boven i det hela är att jag har mer tid för dottern. Men hon jämför inte hur mycket tid hon får med mig gentemot hur mycket tid hon får pappan. Hon förstår att jag har mer tid. Hon känner att pappan ger all sin tid åt sin fru och att både hennes tid med pappan och hennes tid för aktiviteter får stå tillbaka, hon blir bortval gång på gång. 

Min dotter mår dåligt och det är inget jag blunda för. Men jag kan inte hjälpa henne att känna sig mer som en del i pappans familj. Det är inte mina känslor utan hennes. 

Kan du hjälpa din dotter att formulera vilka situationer som hon känner sig bortvald i? Vilka situationer som hon känner att hennes tid för aktiviteter får står tillbaka? Hjälpa henne att formulera mer konkret hur hon skulle vilja att det var? Ex "jag skulle vilja att pappa hämtar mig på fotbollsträningen på tisdagar" eller vad det nu kan vara. Och skriv ned det.

Och sedan när ni har en lista, ta upp det med pappan? Säga till honom "det här vill din dotter ha av dig". Kanske att ni träffas alla tre och diskuterar? Beror ju mycket på hur din och pappans relation är förstås, om ni skulle klara att ha ett sådant samtal och hålla det till en konstruktiv dialog. 

Tack för ett konkret förslag. Det är ungefär så jag försöker hantera det i nuläget, dessvärre så tar pappan det som personlig kritik och bara biter ifrån. 

Vi har haft sådana samtal men han ser enbart vad som är viktigt för honom och inte vad som är viktigt för dottern. Han ser allt utifrån sitt perspektiv och har svårt att ta in andras perspektiv. 

Ts jag skulle kunna vara bonusmamman.

Vi lever här med gemensamt barn och bonus. Bonus är 15 hans syster 8år.

Jag var med i bilden när bonus var 3år. Jag har aldrig sett oss på ngt annat vis än en familj. Ingen är bonus eller bio. Jag har bara varit mig själv mot båda barnen. Kanske strängare mot dottern.

problemet är att det passade inte den ensamna mamman som fortfarande är ensam har gått 14 år. Hon tyckte inte att jag skulle leka mamma och tyckte illa om allt vi gjorde.

Saker ska vara efter hennes vis.

Hon är själv o viger sitt liv efter sonens. Hon sopar,lyssnar och bryr sig.

Kan åka 1 1/2 timme ensam i bil en fredag kväll till match trots att det är "vår" helg pga att visa att hon minsann är mamma 365 dagar om året.

Det får henne att tycka att min man är en dålig pappa då han inte kan göra detsamma.

Att höra en bonusmammas perspektiv är nyttigt så tack för det 
Jag tror inte att bonusmamman ser mig på sättet. Det lilla jag känner henne så tycker jag om henne. Jag ska inte säga att jag inte har vissa synpunkter men de har jag alltid hållit för mig själv. Jag pratar bara gott om henne inför dottern och jag har aldrig sagt ett ont ord till henne, vi har en okej relation eller vad man ska kalla det. 
Det är först nu när dottern själv uttryckt sitt missnöje som jag valt att ta upp det med pappan och då enbart sagt hur dottern känner.
Sen är det självklart att jag har mer tid för henne då jag är själv, vilket jag även pratat med dottern om så även pappan.
Men ja jag tycker att pappan borde kunna engagera sig mer, visa att hon är lika viktig och inte bara säga det.

Har jag inget annat planerat kan jag självklart åka och se när dottern har en viktig match eller vad det än må vara. Skillnaden är bara att pappan inte åker alls med henne så ska hon alls få vara med så vill det till att jag åker med henne då han inte tycker det är viktig och anser sig ha viktigare saker att göra. 

Du verkar inte lika extrem som biomamman här och ditt x verkar bry sig mindre än vad min man gör.

Ville väll bara förklara att det ibland kan se ut som hos oss att biomamman inte verkar ha så mkt till liv och påtalar gärna att hon minsann är MAMMA NR 1 som alltid sätter barnet främst.

Vi fick tex ovett när hon ville byta dagen före jul med oss och min man sa nej.

Då kom det ett ilsket sms några dagar senare

- och vad gjorde ni? spelade bingolotto...

Den ömma modern visste då inte att det var hennes sons vilja att ha uppesittarkväll med bingolotto och mys.

Vet än idag inte vad hon hade för smaskigt att erbjuda sin son.

Lite utanför ämnet men en bra förklaring till att barnen kan vara nöjda hos den ena fast denne förälder tror motsatsen pga egna känslor.

Så är det dock inte hos er. Håller med tidigare talare ta upp detta igen med pappan snnars kanske han mister tid med dottern i framtiden.

Nu är sonen liten och har troligen ingen aktivitet, men hur var han tidigare?
Har han överhuvudtaget ett intresse för aktiviteter och att åka och titta på?

Jag vet många föräldrapar som aldrig är med sina barn på något, utan deras barn får alltid tigga skjuts av andra. Eller så är det bara den ena föräldern som engagerar sig.
Det jag vill ha sagt är att intresset att engagera sig blir inte större bara för att föräldrarna gått isär, det bara märks mer när den andre föräldern inte täcker upp längre.

 

Grejen är den att pappan själv inte är uppväxt med aktiviteter, jag vet hur mycket det gav mig med vänner och gemenskap men den erfarenheten har inte pappan.

När vi levde tillsammans så hade han ett intresse som tog väldigt mycket tid så ja ett intresse för aktiviteter finns om det gäller hans egna. Hade vår dotter delat det intresset så hade han han gladeligen kört henne land och rike runt, det är jag är övertygad om. Men nu är hennes val av aktivitet inget han tycker är roligt därav ointresset. 

 

Men då är han sådan som person. Hade ni bott ihop så hade du täckt upp och varit den som alltid åkt med henne. Nu blir det ju lite si sådär med det, eftersom han inte åker med på sina veckor och styvmamman inte har en sk mamma roll till henne, där hon täcker upp hans "brister".

Ytterligare en klok synpunkt. Det känns bra att få andra perspektiv, det är lätt hänt att man snöar in i sina egna tankegångar så det är nyttigt för mig att se det från ett annat håll. Och ja det är kanske sån han är, vilket är tråkigt för dottern såklart men ändå något jag kan ha med mig i tanken när jag blir frustrerad. 

Jag kan inte påstå att jag tycker det är roligt att åka med på aktiviteter alla gånger men jag gör det för hennes skull då jag själv vet hur mycket det ger. Och det är kanske svårare om man själv inte har den erfarenheten i bagaget.

Jag och pappan har iaf en dialog om det vilket är ett steg på vägen. Jag tror nog att det kommer bli bra tillslut och att pappan nu när han vet om hur hon känner tänker till en extra gång om hur han hanterar olika situationer.  

måste rekommendera denna blogg:

http://petrakrantzlindgren.se/2013/06/03/nar-foraldrar-inte-tar-ansvar-for-sig-sjalva-forsoker-barnen-gora-det-istallet/