Sweetboxen skrev 2013-11-05 10:45:37 följande:
Igår fick min son på 13 år reda på att han ska bli storebror. Till hans stora glädje men också stora sorg. Han har två yngre syskon, som blev superglada, den yngsta är 8 år,så detta blir en liten sladdis med deras bonusfar.
Han är nu genuint ledsen och oroad över att bli bortglömd :( Stackarn. Vi har en jättefin relation, han älskar småbarn men var nog inte helt förberedd på detta. Han visste om att vi ngn gång vill ha en bebis, det har jag pratat med honom om, men han var visst inte helt förberedd på hur han skulle reagera när det väl kom till kritan.
Tycker så synd om han nu och vet inte hur jag kan hjälpa honom, annat än att prata massor med han. Jag förstår ju honom, det är säkert helt normala tankar han har, som många andra också har, o nu när vi satt ord på dem så känns det så ledsamt att han ska känna så. Tror med all säkerhet att han kommer älska och avguda den lilla när den väl är ute men jag vill inte att han ska ha det jobbigt under resans gång...
Ngn med liknande erfarenhet? Hur har ni gjort?
När jag berättade för mina äldsta son på 9 år, att jag var gravid blev helt förkrossad Barnen inte har samma pappa. Sonen trodde han skulle bli bortglömd. Han farade för att jag inte älskade honom längre. Varför räckte det inte med honom och sin riktiga "biologiska" lillasyster? Han skulle aldrig komma och bo hos mig mer. Han kallar inte bebisen för sin lillebror. Jag har förstört hans liv etc. Jag har fått höra det mesta men jag har inte anklagat honom utan försökt reda ut bakgrunden till hans funderingar. En arg person kan även vara jätterädd och jätteledsen. Jag fick berätta det för tidigt i graviditeten då han trodde jag vara svårt sjuk (illamånde varje dag i ca 3 månader) Därför hann vi ta de värsta striderna under graviditeten.
Nu är bebisen 10 månader och min son gosar han med "mammas son"(bebisen), sjunger, kör barnvagn inför kompisar och vill hålla honom i knät. Han vill vara med på kort tillsammas med bebisen. Det gick inte heller tidigare. Bebisen har haft olika uredningar som har tagit mycket tid. Jag skulle velat ha haft mer egentid med honom än jag har haft. Jag har ensam följt med på träningar etc för att visa att jag finns där. Vi har långa öppna samtal när frågor uppstår.
Jag föreslår att du ska ta reda på bakgrunden till ledsamheten och ensamheten. Upprepad egentid när bebisen är född om inte tidigare :) Bara din son och du, med samtal eller en aktivitet som din SON gillar! När tiden inte räcker så åk o tanka eller handla ihop. Det lilla räcker för stunden.....:)
Jag hoppas jag kan invänta ultraljudet denna gången innan jag berättar.