Gravidtråd för oss som är över 35

Jag anmäler mej härmed! :) Det gick så väldigt mycket snabbare än jag trodde och planerade - pang på bara! Min man är mycket snopen, för han såg ju framemot att ge gärnet inkommande månad (då vi skulle börja försöka på riktigt). Nu hoppas jag innerligt att min lilla zygot vill stanna där den är.

Det är alltså tredje barnet, våra tidigare är tre och fem år gamla.

Det där hör nog till själva processen, tror jag. Kände väldigt starkt på samma sätt med mitt första barn, nu med trean börjar jag snarare känna mej ganska luttrad och van. :) Det handlar om en identitetskris också, du är inte längre den du varit, och du vet inte riktigt vem du är på väg att bli. Processen kommer att vara krävande och ta tid, men jag kan försäkra dej om att allt är övergående, och att du kommer att vara klar och stark och mogen när det är dags att ta emot ditt barn.  Ha tålamod med dej själv, och tillåt dej att tvivla och noja och känna känslor du aldrig känt förr. Det är HELT normalt. Dessutom: en graviditet brukar ofta vara värst i början, både fysiskt och psykiskt.

Det blir bra! Jag lovar! :)

Enligt familjelivs graviditetsuträknare så har jag BF 19 augusti. Mina andra barn är båda födda i vecka 43, så jag antar att det är början av september som gäller, dock ... :)

Jag är lite fundersam gällande mina symtom, eller snarare avsaknaden av dem. Jag mår inte dåligt, har bara lite mindre aptit än vanligt. Jag är nog lite tröttare än vanligt, men inte så farligt. Värk, ilningar och sånt känner jag däremot av ibland. Rätt stora bröst har jag också fått, och magen känns uppsvullen. Men sådär direkt rågravid känner jag mej inte. (Med första barnet hade knappt några symtom, med andra barnet mådde jag däremot väldigt illa.) Så man undrar ju lite, men samtidigt är det väl bara att ge sej till tåls: det lär nog visa sej huruvida allt är i sin ordning, eller inte. Det är ju inte som att jag kan styra över det som händer, ändå.

Hur är det med er andra: mycket symtom, eller få/inga?

Haha, det låter ju ganska praktiskt, att få hämta andan varannan dag. Idag klev jag ivf över milstolpen  då det plötsligt är störtomöjligt att dricka kaffe. Kokade mitt morgonkaffe som vanligt, men höll på att spotta ut det över bordet: FY så äckligt det plötsligt smakade! Så nog är det allt nån som rumsterar om i min kropp, trots att hen gör det ganska diskret. :)