solskenshistoria?

Nej.. jag gick vidare till att skaffa mig en kärnfamilj utan bonusar o ex där jag alltid kommer först inför min man. Jag blev mycket lyckligare så det kanske är en solskenshistoria i sig ;)

Nä jag har gillat ungarna från början! Var lite pirrigt förstås innan vi började lära känna varandra men annars har det hittills (de första 3 åren) gått som på räls med dem.

Tyvärr inte så jag valde att lämna...

Nja, barnet föddes när jag och killen redan var ihop så jag har fått vara med från början och älskat den lilla hela tiden som om hon vore min egen <3

Tyvärr kan jag inte bidra med någon solskenshistoria. Jag stannade för att jag i min enfald trodde att det skulle bli bättre när vi fick gemensamma barn, att han i alla fall skulle värdera dem lika högt som sin första dotter.

Så blev det absolut inte, tvärtom. Då skulle ju dottern kompenseras för att hon bodde växelvis. Våra barn skulle vara glada och lyckliga av att bara ha föräldrar som bodde tillsammans.

Jag önskar så här i efterhand att jag tagit mina barn och lämnat honom med sin älskling så hade i alla fall inte våra gemensamma behövt få särbehandlingen rakt upp i ansiktet. Nu stannade jag för att jag hoppades att det skulle bli bättre.

Nu är barnen nästan vuxna och för ett år sedan lämnade jag min man. Våra gemensamma barn vill inte träffa honom och han anstränger sig inte särskilt mycket för att få dem att ändra sig.     

Hej! Träffade min pojkvän som jag visste från början hade barn, en sexåring. Gick in i förhållandet med öppen inställning och en neutral attityd. Innerst inne visste jag att vill jag ha den här mannen så måste jag ta till mig allt som finns i hans bagage, det går inte att bortse ifrån..  Har aldrig träffat någon som har barn innan och ville bilda min egen uppfattning först. Hade vänner som från början berättade att de aldrig ens skulle gå på en första dejt om de visste att det var barn inblandat. Vi är idag tillsammans och är påväg att flytta ihop. Jag bor för det mesta hemma hos dem, han har större delen av vårdnaden om sin dotter. Dottern och jag har skapat oss vårat egna band mellan oss. Jag har försökt att vara mig själv och inte göra mig till, utan sett mig själv som en stadig vuxen person som tycker att det är kul att leka med henne, baka, handla och åka på utflykter. Mellan mig och bonusdottern har allt flytit på jättebra och självklart tar det olika lång tid att lära känna varandra men hon har knytit sig an mig och ser mig idag som en självklarhet i hennes liv. I dagsläget vet jag inte exakt vem hon tycker att jag är men hon vet att jag och hennes pappa är tillsammans och är kära. Hon bli glad av att se oss tillsammans och vill gärna hålla oss båda i handen.  Detta gör jag själv får lite feedback i den hektiska vardagen när ett barn finns med i vardagen för att ta hänsyn till.

Det enda jag inte var beredd på var alla dessa känslor som svämmar över, att hon finns och att min pojkvän alltid måste prioritera henne. Vad får jag i gengäld för att jag köper hela det här konceptet? Var är min roll i deras vardag? Hur mycket kan jag styra och ställa i vardagen? Hur mycket ska jag anpassa mig i början? Varför känner jag mig utanför ibland? Här gäller det att ha en bra kommunikation med sin partner och en förstående partner som älskar dig tillbaka och försöker visa det när denne kan. Små saker i vardagen som att hålla om varandra och få egen mystid tillsammans när man lägger sig. Det blir jag varm och glad av. Ibland känns det som en enda lång uppförsbacke att klättra uppför men ibland dansar man på moln för att kärlek är något så fint och skönt.

Det jag har lärt känna om mig själv är att jag verkligen tycker om barn och familjelivet. Det är mysigt och härligt (självklart kan det få en att bli galen av trötthet också). Jag vill verkligen försöka få egna barn i framtiden när jag och alla är redo.

Jag fick inte bara en man som ger mig kärlek utan även en bonusdotter som också ger mig kärlek och omtanke, det hade jag aldrig sett som en självklarhet utan det är en stor bonus =)

Jag är nu singel efter ett ganska långt samboskap. Jag kan ärligt säga att jag aldrig kommer träffa en barnfri man.

Det är helt ointressant för mig. Barn berikar mitt liv och jag älskar fortfarande min f.d bonusälsklingar.

jag är viseligen bio-mamma men min sambo har från början tagit i mot mitt barn med öppna armar  . mitt barn är inte den snällaste men efter ett tag har vi fått våra rutiner och jag älskar att se samspelet mellan barnet och sambon växa . 
nu förtiden så är jag inte välkommen när de umgås (film , bygga lego med mer)
för detta ska bara göras med  min sambo och sambon ler bara och säger gå iväg och gör något bara för dig .
detta är min solskenshistoria
jag bör tillägga att jag är gravid med sambons barn och min sambo är den som oroar sig mäst för att han inte kan älska båda lika mycket vilket jag ser som ett teken på att han igentligen inte behöver oroa sig alls