Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Har nyligen lämnat min bp-kärlek för andra gången. För min egen, sonens och även kärlekens skull. Vi drog ner varandra till slut. Det blev bara värre och värre. Idag kan vi träffas som vänner och även sova över hos varandra, och vi är mycket finare och snällare mot varandra nu, det finns en respekt och förståelse hos honom. Idag kan vi prata, mycket bättre. Någon gång i framtiden så kanske kanske vi kan vara tillsammans, men jag tror ? för oss alla ? att det bästa, eller det enda, sättet att ha en relation med en psykiskt sjuk är att vara särbos. Inte ha vardag, ekonomi eller tillgångar ihop. För det går inte. Hur mycket ska man ge av sig själv för den andre? Till slut finns ju ingenting kvar, av oss anhöriga... Och hur hjälper man då? Jag tycker att vi anhöriga ofta ses som verktyg, som man kan använda tills vi tar slut. Man har ju faktiskt i första hand ett ansvar mot sig själv, sin egen hälsa och sitt eget förstånd, om inte annat så för barnet/barnen. Min son har rätt till en mamma som mår bra! Som inte offrar sig helt och hållet för en psykiskt sjuk karl, även om vi älskar honom.  Visst är det svårt! Att bryta sig lös. Jag har ju haft så många roller, varit älskande, vänner, mamma och sjuksköterska åt honom. Och ja, det har säkert gjort att jag många gånger fått känna mig "duktig". Jag tar allt ansvar och bär det på mina axlar. Skitjobbigt, jag har gråtit nästan varje dag, men också... lite lite martyr-duktigt.. En kompis berättade om att hennes kompis pappa var BP. Han blev sämre och sämre, elakare och elakare. Till slut orkade inte hennes mamma mer. Hon tog sitt liv. 

Låter som en tuff uppväxt:/ Beklagar verkligen! Som du säger så tror jag nog i dagens samhälle att man nog skulle dra om det var så illa ställt. Grejen är att om alla skulle drs för att ens sambo har en depression...då skulle alla få vara ensamma..! 1 av fem får nämligen depression och med tanke på alla övriga diagnoser som finns så skulle nog alla vara dinglar och inga familjer eller barn finnas till sist.. Och än om man lämnar så har ju den andre parten rätt att träffa/vårda sinabarn och frågan är ibland om detta skulle göra saken bättre för en deprimerad person. Ibland måste man tänka ett steg längre. Förstår att du skriver utifråm egen smärta och det är A och O att tänka på barnen i ett sånt här läge. Om man är medveten och tar ansvar så tror jag även att man har den tanken rätt så ofta i sina tankar. Jag tror och hoppas att jag gör rätt och att mina barn kommer förstår och tycka att vi gjort ett rätt okej jobb efter våra förutsättningar. Ingen kan komma och säga att vi inte älskar våra barn och har deras bästa för ögonen. Vi pratar ständigt om det. Också vikyigt att de får va delaktiga som ngn skrev här innan. Gonatt

Men den här tråden handlar inte om dig och våra partners är inte din mamma. Du skriver själv att du inte tror att våra partners i tråden är så sjuka som din mamma så vad pysslar du med? Vad gör du här? Vi kommer inte lämna våra partners för att du tycker det.

Men om du skriver som i det fetmarkerade, så är det ju du som likställer din upplevelse med  de ''anhöriga" i trådens barns. Eller med mina barns. Jag är oftast mer eller mindre deprimerad och ångestfylld. Det har varit tufft för familjen, men vi har roligt ihop när jag orkar och de vet att det är jag som är trött och irriterad emellanåt. Nu är mina barn stora, men visst har jag fått lämpa över mycket på deras pappa. Vi har talat om att det finns en gräns för hur mycket min ohälsa får påverka dem. Att vi kanske inte kan bo ihop om jag dalar lika mycket igen. Jag har längtat till andra sidan 24/7 under långa perioder och jag har varit så dålig att jag bara gått ut i mörker, inte vetat riktigt hur man gör när man går, inte kunnat läsa osv. Rätt knäppt och sjukt. Men jag har aldrig någonsin tänkt att det har med mina barn att göra och jag har hela tiden varit tacksam för att deras pappa älskat dem och stöttat mig. Så kan det också se ut.

Fast jag reagerade på att TS tyckte att andra hade "vänt hennes man ryggen". Mitt inlägg handlade alltså inte bara om partners, utan om alla som drabbas av psykiskt sjuka människors ångest eller frustration. Om du läste noggrannare istället för att häva ur dig spydigheter, skulle du själv se det.Vuxna väljer själv vilka relationer de vill stanna i och vilka relationer de orkar med, utan att dömas. Men vuxna med omyndiga barn, har också ett ansvar för dessa. TS väljer själv om hon vill stanna i skiten, men barnen ska inte behöva leva så.

Nej vi kan inte förbjuda någon att skriva i tråden, tyvärr. Men jag håller inte med om att bara för att det är ett debattforum så är det fritt fram att i alla trådar gå in och debattera. Visst får man, men det är inte särskilt schysst. Vill ni ha sympatier för er svåra uppväxt föreslår jag att ni startar en tråd som heter "vi som växt upp med psykiskt sjuk förälder". Här kommer ni inte få sympatierna ni söker eftersom ni förstör vår tråd och vi blir lite sura över det. Igen, era föräldrar är inte vi och våra partners. Att ni ser likheter betyder inte att det faktiskt är så att våra barn har det som ni hade det.

O vem är du att komma här o leka moderator? Tråkigt nog för dig kan du inte bestämma vem som får skriva här och inte.Förstår att du har det jobbigt o att detta är ditt sätt att hantera verkligheten, men jag tycker ändå du är otrevlig mot mig. Ville du vara det?F ö har jag både släktingar och (haft) vänner med olika grad av psykisk sjukdom så jag vet tyvärr mer än jag ville veta. Min egen mamma har varit som TS make och min pappa som TS själv. Mamma styrde hela vår familj med järnhand iom sin sjukdom, pappa var alltid undfallande o som barn fick vi alltid på olika sätt veta att mamma var viktigast. Säg ingenting om att du blev mobbad till mamma för du vet ju hur upprörd hon blir, vi orkar inte med det. Bara gå o lägg dig, säg att du ska göra som hon säger i fortsättningen så får vi alla gå o sova sen. Snälla gör det, för min skull åtminstone? För annars kunde hon vara uppe o härja i timmar, oräkneliga gånger.Visste att jag inte kunde säga nånting om våldtäkten hemma för att jag inte orkade med hennes eviga gråtande o skrikande, o än mindre upprördheten som skulle bli om hon fick reda på det - hon la liksom beslag på hela familjen med sitt humör. O mitt i allt detta vår pappa som aldrig tog till stöd från kommunen eller nåt för oss, o hela tiden backade upp henne med att tala lugnande till henne - vilket aldrig hjälpte på lång sikt. O vi barn blev inte sedda, utom på mammas sätt, det var alltid viktigast att hålla henne lugn. Släktingarna tog avstånd från oss, vilket vi först som vuxna kunnat återknyta kontakten med, 30-40 år senare.Därför blir jag så FÖRBANNAD på de som jag tycker verkar vara medlöpare på liknande sätt.