Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Hej!
Jag har sen ca 6 månader lärt känna och inlett en relation med en person som har depression och ångest. Vad som är tydligt iaf, han har ingen diagnos eftersom han vägrar hjälp. Det har pågått under många år, han har haft panikångest förut men det har försvunnit. Han känner ingen livsglädje, tycker allt är meningslöst, litar inte på någon för han har blivit sviken rätt många gånger, han släpper inte in någon nära på i livet. Känner stor självförakt och tycker att han själv är ett monster, även om andra inte alls beskriver honom så. Han har många tankar och väldigt stor ångest över saker han har gjort, som han inte har gjort, som han har sagt, osv. Självmordstankar finns också med i bilden och det är hans tröst, att han kan ta livet av sig om han vill. När han är inne i en riktigt dålig period drar han sig undan i från folk helt och hållet. Han jobbar, men inget annat.
Han har börjat öppna sig för mig mer och mer för mig, berätta hur han egentligen mår, ingen vet riktigt hur illa det är eftersom han inte talar om det. Han är en oerhört fin och kärleksfull person. Omtänksam och helt underbar och det gör så ont att han själv inte ser det. Att han ska må så dåligt och inte vill ta emot hjälp. På sätt och vis känner han att han förtjänar att må såhär, fast han inte har gjort något.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig... jag har sagt till honom att jag vägrar att ge upp. Att han ska släppa in mig och låta mig vara en del av hans liv. Han har flera gånger velat avsluta det vi har, för att inte dra in mig i hans dåliga mående, men han kan inte och inte jag heller. Han har kunnat försvinna ett tag och kommer sen tillbaks igen när han mått lite bättre. Nu är det en sån period igen, då han inte orkar höra av sig. Jag har fortsatt höra av mig, skicka sms att jag tänker på honom osv, även under hans tysta perioder, för att han ska veta att jag finns där. Han har sagt innan att han uppskattar det. Men jag vet inte hur jag ska bete mig? Jag vill inte känna mig klängig och på när han mår som sämst. Samtidigt vill jag inte att han ska känna att jag glömmer bort honom bara för att han är borta. Och det är jobbigt med alla svängar hit och dit... ena veckan är allt som vanligt och nästa är han i en svacka igen..

Anonym (?)

Äldre 10 Jan 11:40

#99

Anonym (Paranoid) skrev 2014-01-10 11:19:45 följande:

Anonym (?): försök att så småningom få honom att söka hjälp.

Jag skulle sedan verkligen råda dig till att tänka igenom vad du vill med den här relationen. Du skriver att hans problem pågått i många år, hur gammal är han? 30+, 40+, 50+? Eller är han 22? Är det så att han kommit upp lite i ålder men inte tagit tag i och löst sina problem så får du ju ställa dig frågan varför. Är det ingen i någon tidigare relation eller i familjen som lyckats hjälpa honom? I så fall, varför? Har du barn, eller vill du ha? Om ja, kan du se honom i en föräldraroll?

Det är svårt att ge dig konkreta råd. Följ ditt hjärta men slå inte knut på dig själv på vägen.

Han är 30+. Och anledningen att han inte sökt hjälp är att han inte vill. Han litar inte på att någon kan hjälpa honom. Han vill inte visa någon han känner hur han mår, dom vet en del men inte allt.

Och familj, nej. Jag har barn sen innan som jag inte drar in i detta om inte han söker hjälp och försöker så det blir bättre. Jag kan tänka mig en relation men då så som det är nu, på varsitt håll. Aldrig sambo eller skaffa barn så länge det fortsätter såhär. Samtidigt har vi något jag inte bara vill ge upp. Han är en fantastisk människa.

Anonym (?)

Äldre 10 Jan 13:35

#101

Anonym (Paranoid) skrev 2014-01-10 12:51:04 följande:

Ok! Det belyser situationen lite mer. Fortsätt prata, vinn hans förtroende. Kanske kan ni tillsammans gå till någon terapeut. Du skriver att han "inte litar", har han förföljelsemani? Verkar han tro att någon är "efter" honom? Prova att googla tex paranoid psykos. Man kan vara bipolär utan att ha maniska perioder, det är då depression i perioder.

Någon annan kanske kan ge dig mer svar.

Nej, inte på det sättet utan mer att han inte litar på någon utan tror att den personen ändå ljuger och sviker i slutändan, ungefär. Att ensam är bäst.

Jag hade i början också mina funderingar mot att han är bipolär men han har inte maniska perioder så därför slog jag bort dom tankarna men man kan alltså vara det ändå?

Ja, jag försöker hela tiden att vinna hans förtroende och har lyckats mer och mer. Han berättar mer och mer om saker och om hur han mår, sen "kommer han på" sig själv med att ha berättar för mycket och då vill han inte prata om det mer. Jag har förklarat för honom att jag lämnar inte honom i första taget, att det vi har är så mycket mer än att jag ska bli skrämd av detta.

Anonym (?)

Äldre 14 Jan 07:14

#107

Min har varit tyst i snart fem dygn nu, inte hört ett ord från honom. Jag har skickat ett sms varje dag för att han ska veta att jag finns där trots att jag vet att han inte kommer svara. Han skrev i förra veckan att han kommer dra sig undan några dagar, och det kan lika gärna bli veckor.. Igår skrev jag att jag vill veta hur han mår, fortfarande inte fått svar. Det är så otroligt tufft.. Känner mig så maktlös, jag kan bara vänta ut honom. Allt är på hans villkor hela tiden. Om jag inte vore kär så hade jag inte stått ut. Det här är ju bara början..

Anonym (?)

Äldre 14 Jan 08:07

#109

Anonym (Paranoid) skrev 2014-01-14 07:31:15 följande:

Oj. Fungerar han ändå i någon sorts vardag med jobb? Svårtnär man inte riktigt vet vad som är fel, men spontant tänker jag att det är ngt åt depressionshållet.

Nu var det en helt annan situation men när jag hade sorg (har mist flera nära i min familj) så ville jag vara ifred och jag uppskattade just då verkligen INTE att någon frågade hur jag mådde. Den frågan var bara jobbig, jag blev snarast irriterad för jag tyckte att folk kunde väl fatta själva att jag var ledsen och mådde dåligt - någon hade ju precis dött (!) varför fråga om det liksom. Däremot uppskattade jag att vänner hörde av sig utan att tränga sig på, ett vykort, en blomma, ett sms, ett mail, en bild.

Nu vet jag ju just inget om din snubbe men det var bara en tanke som dök upp.

Jo, jobbar gör han. Men det är det enda. Och han har alltid uppskattat att jag hör av mig även om han själv varit tyst och inte svarat. Jag har velat visa att jag finns där och det har blivit mitt sätt, att jag skickar något sms. När han har varit tyst för länge brukar jag skriva att han måste ge mig ett svar så jag vet att han iaf är ok för att jag bryr mig om honom.

Anonym (?)

Äldre 15 Jan 07:05

#119

Anonym (ledsen) skrev 2014-01-14 21:41:14 följande:

Du.. varför stannar du i det här? Jag har själv levt i liknande i väldigt många år, så det är inte det att jag inte förstår.. men vad känner DU? Vet du varför du stannar i detta? Och vad säger DINA barn om honom och om erat liv? Stannar du för att du tycker han är värd det? För att det är din "uppgift"? Gör det att du känner dig duktig? Ädel? Jag vet att jag kände och tänkte så, kanske omedvetet, men jag tänkte "Ingen ska kunna komma och säga att jag inte har försökt eller ställt upp på honom. Jag biter ihop! Jag ställer upp! Jag offrar mig själv... (och mitt eget barn). Vet inte varför, men jag har något oerhört behov av att bli accepterad av andra. Gillad. Det är min svaghet. Och speciellt i den här situationen, eftersom ingenting man gör någonsin är riktigt bra. Eller tillräckligt.

Jag vill absolut inte vara spydig eller ifrågasättande, det kanske låter så. Så är det inte, har ju som sagt själv varit i det, i över 10 år.
Man kan aldrig vinna över den här sjukdomen. Våra dagar och hjärtan äts upp av dess svarta gap. De bara försvinner rätt ner i hålet. Och tyvärr blir det ofta värre och värre. Med aggression till slut.

Jag och mitt barn levde stand-by. Säkert 75% av all tid stod vi och väntade på honom. Hoppades. Idag... kanske!! Kanske åka till stranden idag! Vi har packat allting, underlättat för honom, plockat undan, bäddat, diskat m.m. Vi står med flytvästar på i hallen och undrar var han tog vägen... tills jag upptäcker att han ligger i sängen, med persiennerna neddragna. Vill ingenting. Orkar ingenting. Ska han ligga där bara idag? Kommer vi ut till havet ikväll kanske..? Jag och barnet kan ju alltid gå ner till båten i förväg.. och vänta på honom? Eller ska han ligga där i tre veckor? Ska vi sitta i våra flytvästar nere på bryggan och vänta, i sommarsolen, i tre veckor? Och kasta mackor så länge..
? Vad gjorde du på sommarlovet? Var ni ute med båten?
? Neeej, jag och mamma satt på bryggan i våra flytvästar och tittade på krabborna.

(och mitt barn anpassade sig väldigt mycket. Var alltid snäll och medgörlig. Klagade aldrig. Var alltid glad)
Undrar vad mitt barn kommer säga om sin uppväxt när han blir äldre...

Trots allt älskade vi varandra. Och gör fortfarande. Men leva ihop igen... nej. Det blir nog ingenting med det!
Möjligtvis särbos, utan att äga någonting ihop.

Åh, vad du beskriver det bra. Precis alltihop...

Anonym (?)

Äldre 17 Jan 22:54

#122

Är antidepressiva och lugnande en vanlig kombo början när man precis fått medicin? Lugnande är väl inget man går på en längre tid, eller? Han har äntligen tagit tag i det och gått till läkaren och fått denna kombo. Ingen aning om vad läkaren annars kom fram till, det ville jag inte fråga. Jag misstänker mer och mer att han har någon slags bipolär variant.

Anonym (?)

Äldre 22 Jan 16:34

#128

Anonym (snart fru?) skrev 2014-01-22 09:30:49 följande:

Ja ganska vanligt eftersom insättning av antidepressiva ofta har ökad ångest som biverkan, ofta under de första veckorna sedan försvinner det ofta. Men för att man inte ska sluta ta de antidepressiva kan man behöva ta lugnande. Min kille åt upp emot 15 mg *3 sobril under insättning pga ångest

Ja, han är uppe i mycket lugnande nu med, han mår fruktansvärt dåligt.. Får hoppas det blir lättare och att tabletterna börjar ta verkan snart.

Anonym (?)

Äldre 24 Jan 12:47

#130

Anonym (Paranoid) skrev 2014-01-24 11:36:12 följande:

Ställer en fråga till er i tråden och hoppas att någon vill svara

Har ni ACCEPTERAT fullt ut att er partner är sjuk? Jag går hos en KBT terapeut för att få hjälp med hur jag ska hantera situationen hemma och hur jag ska bemöta min man för att på så bra sätt som möjligt få vårt liv att fungera. Terapeuten pratar nu mycket om acceptans. Fick jättemycket att fundera på kände jag..... Jag blir väldigt arg/besviken när min mans problem flyter upp.... och då har man ju bäddat för en konflikt.

Känner att jag har väldigt svårt med att acceptera att han är sjuk faktiskt.

Hur ser ni på det här? Hoppas det inte blev för flummigt.....

Nej, jag har inte det. Jag blir lika besviken och arg och ledsen varje gång.. Just nu är det en riktigt jobbig period. Han stänger ute mig helt. Iofs har vi pratat en del, men han vägrar träffa mig, eller någon annan. Han har hotat med att avsluta saker emellan oss om jag tvingar honom att träffas. Han vill inte visa hur han mår, att någon ska se denna sidan av honom. Jag försöker att inte bli arg och säga saker jag sen ångrar, jag vet att det är depressionen som gör det, inte han.

Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

INNEHÅLL