Hans iPhone förstör vårt äktenskap
Jag skulle behöva lite input från er andra här.
Jag är 35 och min man 40. Vi har en dotter på fem år. Min man har levt utan mobiltelefon tills för ett par år sedan då han skaffade en iPhone (eftersom jag redan skaffat en och han såg fördelarna). I början var det fantastiskt med alla funktioner i telefonen som hjälpte familjelivet på traven. Ni vet, delade inköpslistor, delade almanackor, osv... Jag kände verkligen att det här var ett stort steg framåt för familjen, att lättare kunna planera allt och hålla koll.
Men senaste 6-12 månaderna har telefonen tagit över hans liv, känner jag. Han sitter JÄMT med den där telefonen. Han surfar, surfar, surfar. Spelar spel, kollar facebook. Jag förstår inte ens hur man KAN surfa så mycket, vad man kan hitta på nätet som är SÅ intressant.
Han har telefonen på sig dygnet runt, när han sover ligger den på nattduksbordet. Inget ovanligt kanske, men den känns verkligen som en "snuttefilt".
Han sitter med telefonen vid matbordet när vi äter, så jag och dottern får konversera utan honom. Han sitter med telefonen hela kvällarna i TV-soffan och är liksom inte närvarande, vi andra ser på TV tillsammans och kommenterar programmen vi ser men han är inte "där" mentalt. Han sitter kvar i soffan med sin telefon till långt in på nätterna. När vi hälsar på mina föräldrar parkerar han sig i deras soffa och umgås med telefonen istället för med oss andra. Min mamma har sagt till mig att hon är orolig att han ignorerar sitt barn eftersom han jämt sitter med telefonen.
Nu har det gått så långt att jag drar mig för att försöka småprata med honom, för han lyfter inte ens huvudet från telefonen och tittar på mig när jag försöker prata. Jag har sagt till honom att jag tycker att man ska titta varandra i ögonen när man pratar, att det tillhör vanligt folkvett. Men han säger varje gång att jag är så jobbig som tjatar och det, och att man inte ALLS behöver titta på den som pratar, det är helt okej att titta i sin telefon istället! Jag förstår ingenting?! I min värld existerar inte detta beteende, i min värld är det ABSOLUT inte okej att inte titta på den som försöker prata med en!? Har jag fel?!
Allt det där som man "ska" småprata om i ett äktenskap håller jag inne med. Det är liksom ingen idé att försöka småprata med honom. Telefonen är viktigare. Vill jag ha svar på nåt så smsar jag honom för då vet jag att han läser det med en gång.
Vår dotter som är fem år har lärt sig att det inte är nån idé att fråga pappa om saker eller be pappa om hjälp, för dels får man tjata 4-5 gånger innan han hör, och dels får man vänta på svar tills han läst färdigt det han surfar på just då.
Jag vet inte om jag är gammaldags och överreagerar. Kanske är det såhär det "ska vara" med de nya telefonerna? Är jag alldeles ute och cyklar? Just nu känns det som om jag lever som singel nästan. Min man är i stort sett inte närvarande mentalt, han är i sin telefon. Jag känner mig ensam. Vi bor på landet utan grannar och den enda vuxna jag har nära är ju han.
Undrar om det är fler därute som har det såhär?
Jag tänker att om min man varit tonåring hade vi givit denna tonåring telefonförbud för länge sedan, eller alltså vissa REGLER iallafall. Vi hade förmodligen satt upp regler för NÄR man använder telefonen, hur MYCKET man får använda den, i vilka situationer det är okej att surfa på den. Att man INTE surfar vid middagsbordet. Att man TITTAR på den som pratar med en. Men hur gör man när det gäller ens egen man? Jag kan ju inte sätta upp regler för honom, han är ju en vuxen människa!?
När jag tar upp problemet blir han jättearg och säger att jag överdriver, att han inte ALLS är "beroende" av telefonen, att han inte ALLS ignonerar sin familj för den. Så ser han på saken. Men om hans familj UPPLEVER att de blir ignorerade p.g.a. telefonen så ÄR det väl så? Är inte vår upplevelse värd nånting? Ska vi bara finna oss i det här? Vår femåriga dotter säger att hon skulle vilja förstöra hans telefon så han inte kan använda den mer. Hon känner sig uppenbarligen lika åsidosatt som jag.
