GAH! Jag blir vansinnig!

Ville bara säga att jag läste. Nu har jag tyvärr ingen input att ge eftersom jag inte har några bonusbarn. Men så fint att du och bonusdottern verkar ha en bra relation. Jag hoppas att inte biomamman lyckas förstöra den. Förstår om det är jobbigt för henne men jag förstår verkligen inte varför hon försöker förstöra för er. Jag skulle tvärtom vara glad för barnets skull i hennes läge. Eller, det hoppas jag i alla fall att jag skulle och även om jag inte vore det skulle jag låtsas för barnets skull.

Vilka idioter det finns. Om jag och min man separerade skulle jag föredra att han träffade någon som älskade mina (våra) barn framför någon som satt här och kräkte ur sig elakheter över dom.

Jag kan gott förstå att det måste varit en fruktansvärd tid för biomamman men det har för jösse namn gott FEM år!

Jag har inga goda råd att ge, du får lite sympati i stället. 

Vad fint du skriver om din relation till flickan och pappan. Och du kan inte göra mer än du gjort. Bry dig inte om biomamman, du kan inte göra något för att förändra henne. Fortsätt som du gör. Klicka bort henne om hon ringer - om du nu vill göra det. Och njut av ert barn nr 2.

jag träffade min man när hans ex väntade deras barn (det var redan slut mellan dem när vi träffades även om hon inte accepterat det), och hon berättade att hon skulle se till att han inte skulle få se barnet om han fortsatte vara med mig, hon valde även att vänta hemma tills barnet dött när hon visste att hon hade början på morderkaksavlossning *stavning* (väntade alltså till den lossnat) med anledningen att min man inte skulle få se sitt barn och att det var mitt fel att hon gjort så, "hade hon inte stulit dig och förpestat ditt sinne med synder hade jag inte behövt göra så och vårt barn hade levt idag"...
när vi fick barn skulle hon helt plötsligt ha alla grejer vi köpt nya till våran bebis för att hon kanske skulle behöva dom sen.. 
så det finns rubbade människor här i världen..

Om man har läst i andra trådar där det diskuteras hur oerhört skör och känslig en nyförlöst mamma är, i synnerhet när det är första barnet, så är det inte så svårt att sätta sig in i biomammans situation. Vi som varit nyförlösta vet hur oerhört mycket man behöver sin partner i ett sånt känsligt läge. Kan inte varit lätt att direkt efter födseln blivit lämnad, och att du var orsaken till det. Det betyder ju att du funnits med i bilden under hennes graviditet. Vilken käftsmäll för henne!  Hon har ju också mått väldigt dåligt som du skriver. Så dåligt att hon också varit inlagd på psyk.

 Det du beskriver tycker jag tyder på att flickans mamma, trots att det gått 5 år, fortfarande inte mår bra, och att det är därför hon agerar som hon gör, därmed inte sagt att det är ok. Jag tror att hon behöver stöd och hjälp, och skulle önska att hon fick det också. Om hon skulle bli mer stabil och harmonisk så skulle det gagna er alla. Det är säkert heller inte lätt för henne att tvingas ha dig ständigt närvarande i sitt liv.  Jag tycker faktiskt synd om henne!

Tack för snälla ord! 

För ett år sedan ungefär föreslog jag faktiskt mamman att hon skulle gå i terapi (det var efter en incident där hon kom farande till Gröna Lund för att "rädda" dottern från sin hemska bonusmamma, som tagit en dag ledigt för att ha trevligt med sitt bonusbarn). Den gången förstod hon faktiskt själv att hon gått för långt nämligen (hon bad om ursäkt och åkte hem igen, utan dottern som naturligtvis inte ville lämna karusellerna) och då gav jag som förslag att hon skulle träffa en terapeut för att bearbeta separationen ordentligt. Det trodde hon inte skulle behövas, men hon var ändå ganska trevlig och medgav att det hade varit otroligt svårt för henne att bli lämnad, speciellt som det var för en annan kvinna. Vi kunde prata om det utan att hon blev arg och jag trodde att det skulle bli bättre. Två dagar efter det här fick jag en utskällning för att jag köpt en pepparkaksdräkt till bonusdotterns kommande luciafirande...

De första två åren gick hon nog mest och väntade på att sambon skulle ta henne tillbaka. Hon kunde komma uppenbart uppklädd hem till oss för att berätta någonting om dottern (som då bodde mestadels hos sin mamma, eftersom hon var så liten) - typ att hon fått en ny tand. Hon var flirtig och kunde säga saker som "Kommer du ihåg den här klänningen? Eller nej, hehe, det gör du nog inte, den åkte av rätt fort på den tiden". När sambon bad henne att ringa i stället för att dyka upp hemma hos oss och uttryckligen uppmanade henne att sluta säga sådana saker, började hon i stället skälla ut honom och mestadels var det jag som var problemet. Att jag vid ett tillfälle satt på dottern "fel" fleecetröja och därför inte borde vistas i närheten av deras barn.

Jag skulle bara önska att fem år skulle vara tid nog för att känslorna skulle svalna så pass att hon kunde uppträda som en vuxen människa, men dessvärre verkar det inte så. Hon och sambon var ett par under två års tid, men jag tror att hon fortfarande ser honom som sitt livs stora kärlek och går och hoppas på att han ska ta sitt förnuft till fånga och komma tillbaka till henne =/.

Tack för era svar!

Igår ringde sambon upp exet och sa att det får vara slut på det här nu. Är det någonting hon vill prata om angående dottern så är det honom hon ska ringa till, inte mig. Punkt slut. 
Biomamman blev fullkomligt vansinnig, skrek att hon skulle begära enskild vårdnad om hon inte "får ha insikt i hur vi behandlar hennes dotter" och menade att vi är totalt egoistiska idioter som skaffar barn ihop, att dottern kommer att må jättedåligt av detta och att vi borde tänka efter innan vi "förökar oss som kaniner".
Inte något trevligt samtal som ni förstår, men sambon stod på dig, sa att han inte tänker acceptera att hon beter sig såhär illa och att det om någonting går ut över dottern.

Därefter ringde biomammans mamma (min sambos f.d svärmor alltså) och skällde ut sambon för att han varit så "elak" mot hennes dotter. Under detta samtal refererades jag till som "den nya slampan"... En jävla cirkus har det varit med andra ord och jag är helt slut i huvud. Är dock glad att jag inte behövt ta några samtal själv. Har fått en tiotal sms från biomamman där hon omväxlande ber om ursäkt och omväxlande kallar mig fula ord. Har sparat dessa meddelanden om det här i värsta fall kommer att bli en rättssak i framtiden. Svarat på dem har jag inte gjort. Nu får det räcka. (Angående diagnoser: Ja - det är jag ganska säker på att hon har ett par stycken).

I eftermiddag ska bonusdottern följa med mig till MVC, någonting som biomamman tycker är högst olämpligt - men det är ju som flera av er skrivit faktiskt inte hennes sak att avgöra. Bonusdottern är så glad för att hon ska bli storasyster och bättre blivande storasyster får man leta efter. Hon pratar med magen, klappar den god natt och han varit med och köpt bebiskläder. Jag har till och med sett till att boka in MVC-tider under veckorna hon är här, eftersom jag vill att hon ska vara så involverad som möjligt och känna att hon är viktig både för oss och för kommande lillasyster/-bror.

Tack för allt stöd, det var verkligen välbehövligt. Även och sambon alltid varit en klippa och stöttat mig känns det skönt att få beklaga sig inför större publik ibland.