GAH! Jag blir vansinnig!
Är sedan fem år tillsammans med en man som sedan tidigare har en dotter, som är fem år. Jag blev således tillsammans med pappan när flickan var nyfödd och numera bor vi tillsammans, barnet är här varannan vecka. Min relation till barnets mamma är mycket dålig och jag kan till viss del förstå att jag inte får någon stjärna i hennes bok då jag är anledningen till att hon och sambon separerade, men jag har verkligen försökt att vara förstående, alltid uppträda civiliserat och stått ut med en herrans massa skitsnack från hennes sida. Det är ju inte så svårt att föreställa sig att jag inte är hennes favoritperson, hon tog separationen mycket hårt och var till och med inlagd på psyk en period när dottern var i ettårsåldern.
Nu är dock mitt tålamod på upphällningen. Jag älskar verkligen sambons dotter. Det är en fantastisk liten tjej, smart, rolig och påhittig. Jag har ju funnits i hennes liv sen hon föddes och det är jag som hämtar henne från förskolan då hennes pappa slutar senare än jag. Jag är verkligen glad att hon finns i mitt liv! Någon som jag dock inte är så glad finns i mitt liv är hennes rabiata mamma. Jag kan rada upp några saker mamman har (enligt mig befängda) åsikter om:
- Hon vill inte att jag kramar barnet. Observera att vi pratar om en femåring som kastar sig i min famn när jag hämtar i förskolan. Jag har frågat mamman om hon tycker att jag ska avvisa dottern vid dessa tillfällen och ja, det tycker hon. "Jag tycker inte att man ska krama barn som inte är ens egna", anser hon.
- Hon tycker inte att jag ska hämta dottern i förskolan. Att hon annars får gå två timmar till och att hon själv vill att jag hämtar henne, det spelar ingen roll för mamman.
- Hon tycker inte om att jag hittar på saker ensam med dottern. Om jag nödvändigtvis alls måste umgås med dottern anser mamman att pappan ska vara med. Alltid. Hon vill inte ens att jag går till lekplatsen själv med dottern, än mindre tar med henne på kafé eller går på Skansen med henne.
Mestadelen av konversationen med mamman sköter förstås sambon. Han stöttar mig till 100% och är inte rädd för att ta konflikter. Dessvärre ringer dock mamman till mig fem dagar i veckan i alla fall, för att skälla ut mig för alla olämpliga saker jag gjort - som att jag följt med dottern till ridskolan eller hämtat henne från ett barnkalas. Häromdagen hade dottern sagt "Jag vill hem till pappa och min andra mamma!" till biomamman och herrejösses... mamman var arg så att hon kokade när hon ringde till mig för att meddela att om dottern någonsin kallade mig för mamma igen (det gör hon alltså normal inte, utan hon använder mitt förnamn) så skulle hon stämma oss. För vad är oklart.
Nu ska jag och sambon ha barn tillsammans, någonting som min sambos dotter ser fram emot med stor glädje. Mamman däremot anser att det är fruktansvärt att vi skaffar barn tillsammans efter så kort tid (fem år...) och hotar med att ringa soc och påtala att vi är hemska människor som inte tänker ett jota på hennes barn och inte borde få ha barn öht.
Äsch, jag förstår ju att det här inte är någonting som jag kan få så mkt hjälp med här, men jag ville mest kräka ur mig min frustration. Kanske bara håva in lite sympati från någon som känner igen sig. Fler med vrickade biomammar att ta hänsyn till därute kanske?